Att ge sig iväg – och belöningen

Det sjukaste hände igår. Jag sov inte ett dugg på den där långa, sköna bussturen och på ett sätt kändes det bra. Då skulle jag ju utan problem somna på kvällen.

Trodde jag ja. Jag kröp ner en bra bit efter 23 och sedan låg jag med kli i kroppen och tittade på klockan fram till en bit efter 01. Inte så värt. Så idag har jag förstås varit lite trött.

När kvällen så kom så tänkte jag att jag nog inte alls skulle orka dra på innebandyträning och var inte ombytt när Henke och Stella kom hem från lite kvällsåkning i Hammarbybacken. Sen tänkte jag om  – för skulle jag stanna hemma skulle jag förmodligen bara ligga i soffan och kämpa hårt mot efter-uttröttande-helg-sötsug. Loose-loose. Så jag åkte, fem minuter efter att de kommit hem öppnade jag den där berömda dörren som ibland är så tung.

Belöningen efter ett pass man genomfört helt utan sug och ork på förhand brukar beskrivas i känslan efter ett pass och lyckan från endorfinerna. Så är det inte med innebandy. Där ligger belöningen i varenda sekund passet pågår. När man trots alldeles för få avbytare (= sjukt jobbigt) knappt vill byta alls (= för roligt att spela) och blir tröttare än tröttast men knappt tänker på det för att det är SÅ SJUKT KUL. Så är det med innebandy.

Jag tror att jag kan ha sagt det förr men snacka om att innebandy är den överlägset roligaste idrotten. Och vad viktig den är, glädjen i träning. Inte ens dyra mutor hade kunnat få mig att börja svinga kettlebells ikväll men tanken på vad som händer en timme i Frescatihallen hjälpte mig att öppna dörren.

20140127-215806.jpg
Med genomsvettigt hår efter kvällens träning. Tack för den, duktiga innebandyvänner!

Annonser