Om rörelse och att vara en aktiv förälder

Många i träningsvärlden pratar mycket om att deras barn ger dem stor motivation. Att de vill orka för sina barns skull. Vara aktiva föräldrar, och samtidigt inspirera barn till ett liv där rörelse är något naturligt.

Jag tror att det är superviktigt att introducera träning eller framför allt rörelseglädje i sina barns liv tidigt. Och samtidigt så vill jag själv på inget sätt ha begränsningar i mitt liv med dem på grund av att jag inte orkar rent fysiskt.

Att de ser oss träna och är fullt medvetna om vad träning ger oss – glädje, styrka, ork, välmående med mera – är fantastiskt.

Fast, det finns något som gör mig ännu mer glad. Det här. Jag älskar den här synen – när mina barn är med mig på mina innebandymatcher och älskar att vara det. De tokmyser av att vara med i omklädningsrummet, av att nyfiket småprata med mina lagkompisar, av att lyssna på peppen. Att sedan mysa ner i ett hörn någonstans med lite ritsaker, film och kanske plocklunch i en låda och vara där det händer men ändå i sitt hörn. Vänta aktivt på varje paus för att då få gå ut och springa lite och skjuta på mål som deras mamma och hennes lag just gjort. Som tjejerna (kvinnorna, mammorna) som spelar innebandy och trillar in mål på mål (vinst med 14-2 idag) just gjort. De känner glädjen, är jag säker på, från mig och alla andra. Det är långt ifrån råstyrka, chins och gym med löpband och maskiner. Det är vinnarlust, kämparanda, lagkänsla och framför allt rörelseglädje. Det är den bästa av världar jag introducerar dem i.

IMG_9009

IMG_9003

Annonser

Att ge sig iväg – och belöningen

Det sjukaste hände igår. Jag sov inte ett dugg på den där långa, sköna bussturen och på ett sätt kändes det bra. Då skulle jag ju utan problem somna på kvällen.

Trodde jag ja. Jag kröp ner en bra bit efter 23 och sedan låg jag med kli i kroppen och tittade på klockan fram till en bit efter 01. Inte så värt. Så idag har jag förstås varit lite trött.

När kvällen så kom så tänkte jag att jag nog inte alls skulle orka dra på innebandyträning och var inte ombytt när Henke och Stella kom hem från lite kvällsåkning i Hammarbybacken. Sen tänkte jag om  – för skulle jag stanna hemma skulle jag förmodligen bara ligga i soffan och kämpa hårt mot efter-uttröttande-helg-sötsug. Loose-loose. Så jag åkte, fem minuter efter att de kommit hem öppnade jag den där berömda dörren som ibland är så tung.

Belöningen efter ett pass man genomfört helt utan sug och ork på förhand brukar beskrivas i känslan efter ett pass och lyckan från endorfinerna. Så är det inte med innebandy. Där ligger belöningen i varenda sekund passet pågår. När man trots alldeles för få avbytare (= sjukt jobbigt) knappt vill byta alls (= för roligt att spela) och blir tröttare än tröttast men knappt tänker på det för att det är SÅ SJUKT KUL. Så är det med innebandy.

Jag tror att jag kan ha sagt det förr men snacka om att innebandy är den överlägset roligaste idrotten. Och vad viktig den är, glädjen i träning. Inte ens dyra mutor hade kunnat få mig att börja svinga kettlebells ikväll men tanken på vad som händer en timme i Frescatihallen hjälpte mig att öppna dörren.

20140127-215806.jpg
Med genomsvettigt hår efter kvällens träning. Tack för den, duktiga innebandyvänner!

Sportig söndag

Den här pigga (soffkväll igår…) och varma söndagen spenderades inte så mycket utomhus men däremot har ett helt gäng idrottshallar besökts under dagen. Aktivast var Stella som först hängde med mig på innebandy. Hon blev så sugen så hon drog av överdragskläderna för att kunna värma upp ordentligt och se ut som övriga i mitt lag i sitt Manchester City-ställ. Sötnöt! Hon är riktigt duktig, när kan de börja på innebandy egentligen?

Matchen var å ena sidan galet rolig, men samtidigt inte så särskilt rolig… Vi var lite för bra. Ja. 19-0 (!) kan vara något av historiska siffror för mig. För egen del föredrar jag tuffare motstånd trots att det är kul att göra många mål – det är lite för lätt att falla in i lägre tempo och lägre tempo för mig själv betyder att jag är mindre nöjd med min insats. Menmen. Spelglädjen var på topp som alltid.

20131117-213414.jpg

Stella behöver visserligen inte börja på innebandy än, för hon har fullt upp ändå. Hon blev hämtad av Henke och Max just innan matchstart för att testa fotboll (inomhus) med ett annat lag än det hon körde med i somras. Ihop med en dagiskompis, vars pappa tränar. Det lät bättre och med färre barn än den andra fotbollen, och det är ju förstås bättre. Superkul! var Stellas utlåtande. (Yiiiippie!!!)

Därefter var det Max knatteskutt och sedan Stellas knatteskutt och ja, lite så. Så gick den söndagen förbi på ett sätt som kan låta lite pysslig men som ändå var av allra bästa slag. Jag hoppas att jag får spendera varenda helg i hallar och på planer runt om Stockholm de närmaste 20 åren.

Att inte sluta

Förresten, det blir en till säsong av detta:

För det går inte att sluta.

Det är helt enkelt för roligt, konstaterar jag efter att ha hoppat in på en träningsmatch och två träningar. Att Stella deklararerat att hon väldigt gärna vill följa med avgör saken. Vill hon följa med pajar jag inte ens någon kvalitetstid med barnen (som är högst prioriterat på helgerna) för att få tillgång själv till en förälder är lyx det också och bra för alla. ”Mamma, kommer du ihåg den där gången då jag var med dig på innebandy, och det inte var några andra barn där alls? Och jag trillade ner högt från läktaren och gjorde illa mig? Till och med då var det roligt, tyckte jag!”

Vi hoppas entusiasmen består. Från oss båda.

Comeback

Ikväll gjorde jag en efterlängtad comeback. Ja efterlängtad av mig själv alltså. Innebandy! Världens roligaste sport.

Förra året hann jag göra några få träningar innan jag bestämde mig för att inte köra – det var inte värt med rätt mycket pengar för de få träningar jag skulle hinna med innan jag skulle lämna landet i tre hela månader mitt i vintern. Säsongen innan det kom en liten Max mitt i vintern, så det var inte direkt spelläge då (då var jag inte riktigt redo för comeback lika snart som efter Stella, då det dröjde endast 3½ månad – hur stark/desperat var jag?!).

Så nu, i år blir det på riktigt! Träning en gång i veckan och matcher. Tjohoooo! Helt lagom.
Laget består av en härlig mix tjejer, som alla spelat på rätt hög nivå när de var yngre och spelade mer ”på riktigt”. SÅ nivån på spelet är bra, och tempot högt! Genomsnittsåldern hög. 😉
I år var vi inte lika många på debutträningen som förra året då vi var 21 pers så vi spelade småmål. 3 lag ´a 3 personer gav 3 minuters spel i följd, och därefter 1½ minut vila. Känns tiden igen, lite intervaller sådär? Låt mig berätta skillnaden mot löp-intervaller. Jobbigare! Högre flås, högre tempo. Mer tempoväxlingar. Och en känsla varje gång det blåstes av, av ”åh nej inte redan!!”. För att vila välbehövligt och sedan vara sjukt taggad igen.

Ja, jag har ju kört mycket annan träning inte minst det senaste året, men jag känner lite nu hur fel det är att använda orden ”roligt” och ”intervaller”, ”löpning” eller ”styrkepass” i samma mening. Visst, liiiite kul kan det kanske vara, eller framför allt kännas bra. Men innebandy, det är roligt. Så satans helt sjukt roligt. Lyllos mig som fortfarande kan hålla på.
Min lagkamrat kickade igång sin säsong nummer 21 igår, och jag tror inte hon är ”värst” med det. Jag är nog inte riktigt där… men många säsonger blir det. Lovely.

20120829-082012.jpg

Ovan träningsoutfit, ovan utrustning. Men ojojoj så kuuuul!

Lyllos mig!

Japp, lyllos mig som har världens roligaste idrott att hålla på med. Fortfarande liksom!

Ikväll blev det alltså comeback på innebandyplanen. När jag gav mig iväg hemifrån strax efter 6 kände jag mig helt ärligt avundsjuk på mig själv som skulle få ha så roligt. Weird. 🙂

Sen kom jag fram. Träffade 21 andra härliga tjejer, varav 95% jag känner sedan tidigare. Bara en sån sak, en helt vanlig tisdagskväll! Massa surr och skratt. Sen började vi spela, och h.e.r.r.e.g.u.d vad roligt det var! En timme ren lycka. Det finns ju få sporter där man kommer tokflåsande in till båset och är helt slut och bara tänker ”ååååh vad kul det där bytet var, snart får jag hoppa in igen!”. Underbart.

Riktigt bra tempo och spel var det också, undrar hur många samlade elitsäsonger spelarna på plan hade… Många. Idel duktiga spelare, grymt kul. Mitt lag lyckades vara dominanta idag, lite extra roligt, och själv fick jag till både några mål och ass och fick köra center, så det kändes helbra.
Att komma tillbaks efter barn när det gått 8 månader var bättre än som sist efter typ 3 månader. Nu har jag hunnit bygga upp både styrka och kondis, och behöver inte fega. (Fast okej då, kanske bra för mig att värsta mot-sarg-knäckarna saknades idag, haha)

Näe, grymt kul är vad det är, och jag längtar redan till nästa tisdagskväll. Och nästa, och nästa…

Reunion 2

Apropå innebandykompis idag så har jag träffat inte mindre än typ 15 sådana ikväll. En tjej i laget kom nämligen med ett suveränt initiativ och bjöd hem oss i laget till hennes charmiga hus i Liseberg/Örby på lite upptakt och samkväm ikväll. Hon bjöd in och fixade rubbet – grillning med massa schyssta korvar, fräsch potatissallad och massa tillbehör. Äppelpaj och vaniljsås. Och en massa champagne. Inte illa.
Nu körde jag så jag smuttade bara ett par munnar av det sistnämda – dålig tajming för en champagneälskare som jag – men ändå. Det var hur trevligt som helst, och jag missade hela förra säsongen eftersom Max kom mitt i. Åh det ska bli så himla roligt när träningarna drar igång igen! Jag hinner ju iallafall köra två månader innan vi drar…

På tisdag är det dags, jag längtar redan. Världens roligaste sport!

Och apropå min krönika jag länkar till ovan så har ju idrotten blvit OS-godkänd sedan dess. Det har ni inte missat väl?

Redan innebandytjej

Ja, herregud vad Stella fattar nu. Allt man säger. Helt otroligt, hon överraskar mig på olika sätt varje dag.

Ikväll sa jag ”Nu ska Stella sova, och mamma ska åka och spela innebandy”. Istället för att få en tjej som nöjt gick för att sova – som brukar bli resultatet när jag åker iväg vid läggning – så ropade hon ”Stella MÄ!”. Sen sprang hon in på sitt rum, hämtade en av sina små innebandyklubbor och min stora, gav mig den stora och tog själv den lilla och började öppna ytterdörren. Haha! Så gulligt så det var inte klokt.
Men… Några år till får hon allt vänta, även om jag gillar både övertygelsen och suget, så vi fick ta en kort litet match hemma innan jag drog. Det var en gråtande tjej som sedan bärdes in i sitt rum för att läsa godnattsaga… Men sen la hon sig och sa hejdå och somnade fint iallafall. Men nu vet jag iallafall till nästa gång att jag inte behöver vara så specifik med vad jag ska göra när jag lämnar hemmet – det stjälper uppenbarligen snarare än hjälper. Iallafall när det gäller innebandy, för det är Stella också sugen på att åka och spela sådär på kvällskröken.

”Hon är ju bra ju”

Snacka om att det varit fullt ös här hemma i några dagar nu. Väggarna har liksom känts för tajta, i vägen för de där två små ångvältarna som farit fram med bobbycar och trehjuling i ljusets hastighet. Stella har hängt på bra måste jag säga. Satt sig på flaket för att bli skjutsad av kusinerna. Gett sig in i kamper. Lekt järnet. Skoj att se.

Idag körde killarna (3 och 6 år) en tuff innebandymatch. Stella tog sin lilla klubba och hängde med. Hon sprang efter och vrålskrattade och viftade järnet med klubban efter pojkarnas och efter bollen. Fick väl inte tag i bollen direkt, men hon var där.

Förnuftiga Arvid sa imponerad ”men farmor, hon är ju BRA ju”. Haha. Sötnosen. Om Stella kan vi väl iallafall konstatera att hon inte är särskilt rädd av sig. Me likey.

Innebandy – tröttnar man någonsin?

Min innebandykompis hade en rätt tänkvärd status på Facebook i tisdags. Nyss hemkommen från träningen skrev hon ”har tränat innebandy ikväll och satan vad roligt det är. Efter 19 säsonger borde ju lusten ha tagit slut. Men den flöder som ur ett ymnighetshorn”. 🙂
Lite roligt tyckte jag. Och ack så sant!

Jag har hållt på med väldigt många idrotter. Men ingen annan idrott finns det som man kan hålla på med så länge – och bara ha roligt när man håller på. Att man är trött efter en timmes spel på ett sätt som man aldrig – och då hävdar jag verkligen ALDRIG kan bli av en timme på SATS om det så varit spinning, corepuls eller crosstraining som stått på schemat – är bara en schysst bonus. Pulsen är på topp, adrenalinet flödar och samtidigt springer man stundtals omkring med ett leende på läpparna bara för att det är så roligt. När man kommer till avbytarbåset med lagom blodsmak i munnen bara längtar man tills en person kommer för byte så man får komma tillbaks in på plan igen.
Det är helt fantastiskt!
Jag har hållt på med annat länge också, och spelade korpfotboll så sent som för ett par år sedan. Temposkillnaden är som skillnaden mellan en promenad och en ordentlig löptur ungefär.

Men tänk. Ändå finns det få sporter som får så mycket skit som innebandy.
På flera plan, och ett är just konditionsdelen – ibland kan man höra folk hävda att man inte behöver vara i så god form för att spela innebandy. På ett sätt är det sant, för man kan hänga med genom att läsa spelet, ha hyfsad teknik osv. Den lilla planen främjar detta, till skillnad från t.ex en stor fotbollsplan där en långsammare och mer otränad person garanterat är tvåa på bollen i 99% av fallen. Men samtidigt, på högre nivå gör konditionen skillnaden, precis som i alla andra idrotter! Och om man ser en ”chipsfet” person på planen så ska man kanske istället tänka att det är himla positivt att denna person hittat en idrott som är kul. Främjar hälsa – fantastiskt ju. Och sen är det ju själva jämförelsen. Tennis, jogging, SATS-pass osv – man måste skämta! I innebandy behövs (eller byggs upp) styrka, snabbhet, kondition, explosion. Resor tuffare.

Ibland utmålas innebandy som en Kalle Anka-sport. Dess ringa förankring internationellt är en anledning, och säkerligen är tillgängligheten en annan – just det faktum att det spelas i vilken liten gymnastikhall under industrigolvet som helst, efter jobbet. I kompisgänget. I innebandy-VM är ett tjugotal lag med. I bandy 10, i ishockey 16 i den högsta divisionen (fast visst fler om man räknar lagen i sämre divisioner, men hur mycket har Mongoliet och Sydafrika att tillföra mer än ett namn på papperet?). Faktum är att det finns olympiska idrotter med representanter från färre länder. Argumentet håller inte!

Sen – underhållningen, lirarnas sport. I innebandy främjas teknik och speluppfattning enormt mycket. Det finns verkligen lirare, och det är så enormt häftigt att se. Många mål och snabba mål gör att matcher kan svänga snabbt. Mål är snygga, man ser oftast ordentliga spelkombinationer och klapp-klapp spel, och detta såväl i herr- som daminnebandy. Underhållningsvärdet är högt, på många nivåer!
Sorgliga Anders Timell (aldrig gillat honom!) och andra som lustiggör sig över idrotten är det helt enkelt bara synd om. De saknar en dimension i livet. 🙂

Min pappa brukar också ibland undra om jag inte ”ska lägga av snart”. Han tycker att det är gamla tanter i laget. Och? Min storebror som i år var med och drog igång ett fotbollslag för spel i div 6 Dalarna, eller som spelar korpbadminton med sina kompisar får inte samma fråga. Ingen höjer ens på ögonbrynet. Det är så sorgligt att det görs bara för att tjejer håller igång med en idrott ”ordentligt” länge! När det i själva verket är så roligt och suveränt att möjligheten finns.

Innebandy är ingen sport man kan lägga av med, det är för roligt för det. Sen är det som sagt dessutom ruggigt bra träning, och har vi inte en win-win där?! 19 säsonger säger K, och jag är väl inte riktigt där än. Men det skulle inte förvåna mig om jag passerar 20-strecket. För än behöver jag ju inte lägga av på många år, eller hur?!

Om en stund väntar säsongens sista match. Krossa Balrog!