Sista chansen

Nej, det är kanske inte riktigt sista chansen till slalom denna vinter än på ett tag, med 125 cm snödjup i Romme och konstanta minusgrader. Men för oss känns det ändå lite så. Vi har gått in till 100% i det där med vintersport i år, och denna helg gör vi slut med hela grejen för den här gången.

Och man ska ju sluta på topp, sägs det?

Så vi gör nog det då. För idag var Stella grym att åka, hon svänger utan problem och stannar både på kommando och eget initiativ och skillnaden sedan vi inledde säsongen vid lucia är enorm. Idag åkte hon från toppen ett par gånger helt själv hela vägen. Inga stavar eller andra hjälpmedel inblandade. Lycka!
Förutom det så strålade solen högt och inte ens enormt mycket folk påverkade vårt humör i särskilt stor utsträckning.

20130309-173222.jpg

Extra kul var att vi hade Stockholmsvänner med oss idag! Snart 6-åriga N var föga förvånande en grym förstagångsåkare och handhållningen i liftkön var ju bara för gullig. Kompislycka! För oss alla.
Det enda som kanske inte passade alla helt hundra var ute-grillning. Ack så charmigt och mysigt men jobbigt för de små 2-åringshänderna i ovärdig mars-kyla. Tur tyckte Max och Stina att det finns värmestuga/fika (S) och morföräldrar att hitta på alternativa aktiviteter med när man anser sig åkt färdigt (M). Och med det blev alla än nöjdare.

20130309-173228.jpg

Tweeniekväll i svennebananland

Besök av en 6-åring och en 9-åring, vilket gav en riktig inblick i livet med tweenies. Våra barn är så små så de somnar i vanlig tid på fredagskvällarna (dvs runt 19.30), så våra fredagar är snarare god mat vid köksbordet och mycket surr, eller softa i soffan framför en film. Ikväll fick jag således en inblick i det där med vad konceptet fredagsmys innebär, och hur en äkta familje-fredagskväll ser ut i svennebananland. Tacos klockan 17.30 på fredagarna som vi kör ibland landar långt ifrån högsta division i gengren, kan jag säga.

Så. Göra pizza, varje person med väldigt bestämda men entusiastiska åsikter om vad de vill ha på just sin pizza. (Dagens glädje förresten – Stella käkade glatt en hel tortilla-pizza OCH hade på salami, parmaskinka, tomater, ananas och vanlig skinka – fattar ni? Flera nya ingredienser och bara glada miner! Vilken grej!)
Landa i soffan efter att ha ätit middag ihop, redan långt före sju. Spela iphone-spel (Arvid och jag tävlade i Bike Race. Jag måste smygträna nu när han lagt sig så jag kan klå honom imorgon). Duka upp med ett par sorters chips (äter aldrig!) och dip och massa annat. Titta på Wild Kids. Titta på Gladiatorerna.

Lägga sig tidigare än på vardagarna.

20130301-215045.jpg
Förutsägbart men ack så charmigt. Fina ungar!

Snowrace

Tävling på snowracer måste väl heta just det? Förmiddagens tur till parken och pulkabacken där blev en riktigt hit, då flera dagiskompisar till Stella var där. De började givetvis direkt tävla och nästan bara till glada miner – de samlade ihop sig på toppen, fick en klara-färdig-gå och satte av i en väldig fart. Siktade på guppet och hoppade lätt. Skrattade massor. Hävdade såklart fusk lite då och då. Drog upp sina snowracers igen själva utan minsta klagande. Det händer inte när man är själv med Stella direkt… då vill hon helst bli dragen upp osv, vi försöker att inte skämma bort henne men samtidigt håller man gärna trevlig stämning. Well, idag behövdes inte det. Hur kul som helst, och barnen höll på i flera timmar!
Ja, inte Max då, han var lite pipigare och började med ett ”mat, hem och äta mat!” ganska tidigt – hungrig kille – så vi fick gå hem i förtid.

20121209-193118.jpg

20121209-193124.jpg

Kompisbråk och föräldraträning

Det är ju inte så att man kan sådana där barn bara för att man har egna. Här hemma var det inte jättelänge sedan vi smög igång hemmalek med dagiskompisar (som följer med hem från dagis själva alltså). Och igår var det premiär med S ”bästa” dagiskompis V. Tjejerna stängde in sig på hennes rum och ville inte bli störda, lekte superfint i en timme eller nåt, mös en massa i kojan och så.

20121207-100302.jpg
Svårt att fota kojan under sängen i röda ljuset (och blurrat vännen har jag gjort också)- men att de har mysigt ser man ju allt.

Sen rök de ihop som f*n, jag hörde gråt helt plötsligt och det var något om en liten glittrig blomma som kompisen hittat och ville ha men det ville S också (okej, note to self: ta inte fram någon låda som är en överraskning för barnet också, som den inte sett på länge dvs). Ojoj. Så V ville gå hem. Jag fick då inte tag i föräldrarna, och tre minuter senare var såklart allt löst och de var så fina vänner igen så och lekte en timme till.
(bråk med kompisvänner är inte samma sak, det är så självklart liksom, men följa med dagiskompis hem är mer ”utsatt” såväl som självvalt)

Men jag, jag får ju stora nervöshickan av sånt där. Osams! liksom. Nu blir de aldrig vänner igen, hon kommer aldrig vilja följa med hem! Typ så. Även om man vet att man själv höll på sådär när man var typ 12 till och med… Men de känns ju så små och känsliga! Vilket väl är ganska precis vad de inte är.

Nej, jag måste öva mig på det här med barn och hur de fungerar, det är uppenbart.

Idag när det varit ledig dag blev Stella hämtad av en annan kompis vid 13 och nu är klockan 16.15 och jag har ringt för andra gången och kollat om hon vill att jag ska hämta eller vara kvar. Hon vill vara kvar. Så konsigt. Men bra, för övningen.

Så, jag ska väl snarare njuta av lugnet med bara den där lilla hemma nu när morfarn just åkt, och göra mig redo för fest istället. Lika bra det. Hon klarar ju sig själv, tydligen. Hmmmpf.

Välkommen

Stella har ritat och skrivit idag. Det senare är inte en felstavning utan hennes (och Max) nyaste kompis. Pyttebebis. ❤

20121025-223804.jpgMan skriver det lika som ditt namn men med ett N på slutet, sa Henke. Stella fattade. Katt, fjäril, hjärta, kungakrona, blomma, tjej med klänning och en rosett. Väldigt vanliga motiv.

Max hejar

Gör ett nytt försök att få det där med Videofyme att fungera…

Igår hängde vi på fotbollsturnering, kollade kusin Arvids matcher med sitt lag P-8 – och några kompisbarns lag också för den delen. I väntan på egna fotbollsspelare (som man bara kan hoppas på) så njuter vi av att kolla andras barn. Så himla roligt!

Stella tyckte inte det var jättekul (men så var hon inte på topp igår heller efter för lite sömn osv) men Max var entusiastisk. Han härmar ju allt nu, så utan att ha övat lärde han sig till exempel mormor, morfar, Arvid och Nils inom loppet av några minuter. Däremot hejade han på fel personer igår, han ropade rätt namn när han ropade på Arvid och Nils, men inte var det väl mamma och pappa som var på planen och behövdes hejas på?

För övrigt är tvåordsmeningar nu konstanta, och det är inte bara svar på enklaste frågorna eller att berätta vad saker heter som han kan – han svarar på sånt som ”vad gör man med gaffeln?” – ”ÄTA!” mm. Så himla kul när talet verkligen kommer och man kan kommunicera mycket mer!

Barnbuffé

Alltså, barn vid eget bord, hur gulligt är inte det?! Igår uppskattade tre små lördagsbuffén med pasta, pommes, köttbullar, prinskorv och paprika.

20120401-203249.jpg

Den fjärde och minsta blev inte så lite avis och ville vara med han med.

20120401-203255.jpg

Så när de andra var klara var han väldigt nöjd och glad att få egen plats på en pall och kunna gå loss på resterna. 🙂

20120401-203301.jpg

Bättre dag och kväll

Dagen har helt klart gått i rätt riktning.
Lite ljuspunkter på en grej på jobbet som gett mig huvudbryderier senaste dagarna, trevlig och god lunch på ett fräscht café (och nej, ingen träning, det får bli imorgon) inkluderat en bra promenad dit och tillbaks, och på det trevligt kompishäng efter jobbet. Vi var hembjudna till en kajenkompis, jag och barnen. Där käkade vi alla med god aptit och sen var det lek med högt tempo. Hela förra året hade jag en känsla att Stella inte riktigt klarade hemma-hos-lek efter dagis. Hon var för trött och färdig med att turas om och sånt, och hennes (ibland väldigt starka) min-sida blev för påtalig. Bryten för många. Det blev aldrig, eller iallafall väldigt sällan, kvalitet.
Men nu är hon större och mognare, det märks tydligt. De lekte superbra idag, tjejerna. Otroligt kul att se, de känner inte varandra sedan tidigare.
De små som också är jämngamla lekte också järnet, körde varandra på lekbil och var allmänt toksöta. Konstigt var att lilla kompis blivit ett barn under tiden vi inte setts (sedan vi åkte 1 november alltså), är inte Max fortfarande en bebis?!
Nej… han har gått igenom samma förvandling han med, helt klart.  

20120307-203856.jpgDå kompisbarnen inte är några internetbarn får mina barn i farten illustrera. Det gulligaste kortet på alla fyra uppflygna i soffan med ögonen på TV-n får jag hålla för mig själv.

Det var helt klart en genommysig kväll och det där med efter-dagis-dejter hoppas jag det blir mer av framöver! Så smidigt att kila hem från grannhuset lagom till läggning.