Om barn som ännu inte tänker så

Mina barn är så fint oförstörda, de tar sig an allt med öppet sinne. Suger i sig och lär sig. Det finns så mycket de ännu inte lägger några värderingar i och det är så fint. Jag skulle vilja att det skulle vara så för alltid. Öppet och fördomsfritt.

Stella är 6,5 och tänker inte på att barn av olika kön förväntas vara på olika sätt. Hon tycker inte att saker är kill- eller tjej -lekar, -saker, -färger. Vill hon leka med en kille så gör hon det, vågar hon eller vill något så gör hon det – eftertanke eller värderingar i hennes eller andras val finns inte. Av den anledningen kryper det också i mig av t.ex böcker som pratar om sådant, även om det i slutänden ”blir bra” eller motbevisas. Ett exempel är Alfons och Milla. Alfons vill inte berätta att han leker med henne för att de andra killarna inte ska reta honom. Men sen visar det sig att Milla ju inte är ”som andra tjejer som inte vågar klättra i träd och som gråter” så då blir de kompisar ändå. Ärligt talat, vad sänder det för signaler? Vaddå, finns det killar som tänker så? Varför?
Det finns allt för många sådana exempel i barnbokslitteraturen.

Det riktigt kryper i mig och just sådana böcker läser jag ärligt talat inte eller gör om texten i. Mina barn ska fortsätta bygga sina jag på sitt sätt i så långt och mycket det går, och låta andra göra detsamma.

Ett annat område där jag har samma funderingar är gällande människor av olika ursprung och frågan om rasism. Rasism pågår varje dag i vår nära omvärld och historien är fruktansvärd. Både den vi har bakom oss och den vi skriver just nu.

Vi har inte bott i särskilt multikulturella områden men givetvis har många barn på förskolan och i skolan haft andra hemspråk, namn med helt andra uttal, haft huvudbonader och olika utseende. Noll gånger har barnen kommenterat detta. De är barn i gruppen, varken mer eller mindre. Människor från andra länder pratar andra språk (Har vi varit där, mamma?”) och tiggarna utanför affären är det synd om, för de har ingenstans att bo och har flytt sina länder.

Det är på den nivån.

Så vad gör man? Ska man eller ska man inte berätta öppet om tex rasism och att vissa personer dömer andra baserat på ursprung, och förklara vad som är så fruktansvärt dåligt med det? Eller ska man fortsätta låta dem med öppna ögon bygga sina tankar om det – och inte reagera alls eller bara reagera på det de själva ser på det sätt det de gör idag – inte med tankar om utanförskap utan med omtanke?
Ska jag som förälder berätta och påverka dem på mitt sätt, eller vänta på att de lär sig i skolan och av sin omvärld?

Jag läste just om att tidningen Sofia som säljs av romer (m fl?) berättar på ett bra sätt om förintelsen. Det är den första upplagan som är ute nu, ett dubbelnummer för 100 kr som ger 75 kr tillbaka till säljaren. Kommande nummer kommer kosta 50 kr och ge ersättning på 25 kr.

Om jag kommer att läsa för mina barn eller på annat sätt upplysa dem vet jag inte (och jag lyssnar gärna på hur ni resonerar) men jag kommer köpa tidningen. Eller snarare skicka fram mina barn för att köpa den, och förklara varför.

IMG_9017

Annonser

Om nyval, rasistiska vindar och att våga tycka

Jag tänkte mycket val i höstas när det var val. Mycket. Det där med starka främlingsfientliga vindar skrämde mig mer än något skrämt mig politiskt i Sverige på väldigt länge och i kombination med det hittade jag verkligen hem i mina åsikter där merparten kunde knytas till ett specifikt parti. Jag bytte hemmalag och började våga tycka mer.

SD fick närmare 13% av Sveriges röster och redan där och då var katastrofen ett faktum. Hur tänker man? Hur? Jag kan bara inte förstå det.

Närmare tre månader senare står vi nu här i ett läge där en minoritetsregerings budget omkullkastats av ett gäng oseriösa lirare utan egentlig politik (ja, så uttrycker jag mig idag) och nyval har utlysts. H.e.r.r.e.g.u.d.

Mitt sätt att försöka påverka i höstas när jag som sagt kände mig väldigt engagerad var att våga ta en diskussion. Våga ha dialog, vare sig man tycker olika eller ej. Våga stå för vad jag tycker och med det diskutera konstruktivt. Jag tror faktiskt att det här är något som är otroligt viktigt, och inte minst det enda sättet att få stopp på SDs framfart. Nyansera åsikterna. Våga prata, lyssna och besvara. Ja, trots att det är obekvämt och obehagligt. Ja, på ställen där du traditionellt inte gjort det. På arbetsplatser, vid sidan av en juniorfotbollsmatch, runt middagsbordet med dina vänner.

Det har jag vågat göra och det tänker jag fortsätta göra. Även om mina ord inte är retoriskt perfekta, mina argument inte är de allra mest pålästa och starka och även om det kan vara obehagligt. Jag tänker inte svälja rasism (eller sexism), jag har slutat med det.

Har du? Hur gör du för att påverka?

Ny på min blogg? Kolla in min kategori Åsiktsmaskinen/Krönikor. Där vågar jag också tycka.

Att äga en diskussion (även kallat vardagsmakt)

Har ni någon gång tänkt på när någon bara totalt ägt er i en diskussion eller en händelse? Ni vet, sagt åt er något och fått er att agera precis som hen sagt utan att egentligen vilja eller hålla med. Bara köpt läget, möjligen i irritation men ändå. Eller när någon fått er att säga för mycket bara genom att inte säga någonting? Bara genom att vänta ut er? Och så har ni pratat och pratat men i efterhand ångrat er, och vad hade personen egentligen gjort för att förtjäna ert utlämnande av information eller känslor så? För att inte tala om den där gången när någon överbevisade er med sin kunskap så att ni gav er – för att någon dag senare inse att personen faktiskt inte alls hade rätt, för det var ju du som hade det. Men, det lät ju så övertygande?

Känner ni igen det? Jag har gått på alla nitar ovan, många gånger dessutom.

När jag i våras gick på en föreläsning med Elaine Eksvärd i Vardagsmakt så trillade så otroligt många polletter ner hos mig.

Jag får ofta höra att jag är ”street smart” – jag är något av mästare på att prata med folk i olika situationer på olika sätt och med det effektivt ta mig fram genom organisationer och utmaningar och leverera i olika situationer. Det kommer naturligt, och är en av mina styrkor både professionellt och privat. Däremot kan jag själv känna att jag viker ner mig i vissa diskussioner för tidigt eller vid fel tillfällen och jag har inte kunnat sätta fingret på varför. Efter Elaines föreläsning kan jag dock det. Personer utnyttjar olika maktstrategier på mig, mer eller mindre medvetet. Precis som jag gör med dem. Både jag och de går på dem.

Jag blev så påverkad av Elaines föreläsning så att jag numera ofta i diskussioner kan påpeka lagom jobbigt ”men ååååh, hen utnyttjade ju tystnadsmakt på dig! Så uppenbart!”. Folk ser frågande ut och jag förklarar. Jag kan nästan inte ha en diskussion med kompisar om utmaningar i jobbet utan att referera till de där maktstrategierna. Så det kan förstås vara jobbigt för min omgivning kanske, men framför allt är det i förlängningen smart att ha dem i åtanke. Att lära sig läsa såväl som själv nyttja maktstrategier kan vara så otroligt effektivt. Inte för att få makt direkt egentligen, men för att få tyngd såväl som bli en ”smartare” både i jobbet och det privata.

Elaine pratar om vardagsmakt och då de tio olika områdena som är auktoritetsmakt, social makt, pengamakt, tystnadsmakt, sensationsmakt, sanningsmakt, utseendemakt, löftesmakt, skrämselmakt och kunskapsmakt.

Jag har inte läst boken än – på något sätt tyckte jag mig så upplyst efter den där grymma föreläsningen så jag inte kände det spontana behovet (och så sålde hon slut böckerna på plats innan första pausen ens inletts). Men nu är jag jättesugen på att ta med mig den till resan för att få även lite kvalitativ lektyr bland all ytlig chiclit och sånt jag lär plocka med mig för avkoppling.

Har du läst/ lyssnat på Elaine? Var du lika imponerad som jag var?

IMG_5903.JPG

IMG_5904.JPG

Ps. Hon verkar för övrigt vara en grym människa. Vi skulle ha mycket att prata om. 🙂
Så Elaine om du läser det här – se det som en lunchinvit!

Fit & Framgångsrik

Ikväll var jag iväg på bokrelease för en ny bok – Fit & Framgångsrik. Duktiga Caroline Lidman försöker i sin bok besvara frågan ”Går det att kombinera en vältränad och hälsosam kropp med en framgångsrik karriär och ett fungerande socialt liv?”. Det är väl delar av det som benämns ”livspusslet” och som är en utmaning för de flesta. Inte minst är det något jag funderar på ofta. Jag brukar prata både om balans och att jag faktiskt egentligen inte tycker att pusslet är så svårt – men det är snarare ett resultat av att konstant tänka på de här frågorna. Att inse vilken relation mellan mitt livs olika delar jag vill ha och i vilken utsträcking, och med det lägga ambitionen just på den nivån såväl som inte ha ångest eller dåligt samvete över det jag aktivt prioriterar bort. Jag är varken mest fit eller framgångsrik i stan men tycker att jag dribblar det hela ganska bra och är verkligen en hobby-tyckare inom det här området.

IMG_5821

Framför allt är det utmanande just mellan (typ) 30 och 40 då allt ska hända. Arbeten som ofta snurrar fortare och spetsas med mer ansvar (läs: karriär), småbarn som vänder ens tillvaro upp och ner och så känslan att ändå vilja förverkliga sig själv och göra saker man tycker om – och samtidigt dribbla både hälsa och de krav man känner på sig från omgivningen eller själv byggt upp som en konsekvens av den.

Här har jag skrivit tidigare i ämnet:
Ett tankeexperiment om balans
Om att få små barn och vilja få ”sitt livs form” (även kallad: Chilla, för fan!)

Några andra områden kvällens panel – bestående av Caroline och två av de personer hon intervjuar i boken – pratade om var Träning som andningshål eller prestation och där tror jag att många har svårt med balansen och jag tror att det första är viktigast för den äkta hälsan. Och behöver man vara tävlingsmänniska för att få in träningen? Njäe, men det hjälper nog i de mer stökiga perioderna. Mig hjälper det absolut – det och att träning är en livsstil för mig.

För övrigt var det en kväll med trevligt mingel med finingarna Clara och Milla. Det gav mig lite extra energi, även om jag sedan åkte direkt hem till sköna soffhörnet. Det är det man vill ha ibland – och det sa även en av de där personerna ovan som är tillräckligt fit och framgångsrik för att hamna i en bok, så då är det nog så.

IMG_5820

De farliga kemikalierna och förbannade e-numren

Så låter det ju oftast. Och alltså, jag är förstås inte nöjd med de kemikaliebomber vi omges av och får i oss både genom livsmedel, krämer eller till och med bara genom att ta i saker omkring oss. Jag är en förespråkare av såväl ekologiska varor och att välja just råvaror före halvfabrikat som att ha koll på farliga tillsatser och vara medveten om olika material och vad som de facto kan vara farligt för oss.

Men ofta blir jag också bara trött. Trött på alla diskussioner om att allt ska vara ”naturligt” och ramaskri för varenda e-nummer. Allt som kommer från naturen är inte bra, utan tvärtom finns en hel massa växter och annat som är precis hur naturliga som helst men ändå giftiga. Åt andra hållet är inte alla e-nummer något onaturligt och dåligt. Även kemiskt framställda ämnen kan vara jättebra och säkra. Ofta är det vad jag förstått så att dessa är mer testade än ”nya, naturliga” ämnen och med det bättre för människan. Vissa tillsatser har varit – och är – livsviktiga för utvecklingen till det moderna samhället.

Jag är inte kemist och jag är inte expert, men jag är – less. Och jag kan med det tilltalas av sådana här bilder.

Så vad vill jag då? Jag vill att folk ska chilla lite helt enkelt. Sluta tro på varenda litet rön (som inte är vetenskapligt bevisat) och med det hetsa både sig själv och sin omgivning till överdrivet fokus som inte gör varken från eller till för den fysiska hälsan.
Vara påläst men inte överdriven. Slappna av en aning. Och lyssna på de som ibland säger tvärtom – för det kan vara de som har rätt.

En viktig match och ett viktigt lag

I min hemstad Borlänge finns en klubb med lång tradition bakom sig. I min egen släkthistoria har klubben älskats genom generationer, och min farfars glöd på läktaren var lika känd som ökänd och det har gått i arv kan man säga. IK Brage var ett storlag under 80/90-tal men sedan dess har inte framgångarna varit särskilt stora. En sväng i superettan under några år nyligen, men nu stabila i division ett men i detta nu med häng på topp och avancemang.

Det finns dock ett annat lag i samma stad och numera samma serie. Ett med inte lika lång tradition men med en helt annan historia. En mycket mastigare och mer dramatisk historia.

Dalkurd är inte bara ett lag som på kort tid avancerat sig igenom seriesystemet upp till division ett utan det är också ett lag som nästan ses som kurdernas egna landslag. Ett lag som inte har samma tradition och förutsättningar som IK Brage, men ett lag som varit och är så viktigt för så många.

Idag var det derby på Domnarvsvallen, den anrika hemmaarenan som byggdes när Brage bildades år 1925 och som sedan några år också är hemmaarena för Dalkurd. Med ett av lagen trea i serien och ett fyra var det en enormt viktig match. Men det var inte det enda viktiga idag. Idag enades båda lagets supportrar kring den katastrof som utspelar sig i den i huvudsakliga kurdiska staden Kobane i norra Syrien, där IS fruktansvärda trupper drar fram.

IMG_5653

Matchen var het och slutade 0-0, och om det säger jag inget mer. Men jag rekommenderar er alla att läsa Erik Nivas fantastsiska krönika om Dalkurd, och så hoppas jag att det blev mycket pengar insamlade till insatser rörande Kobané på dagens match.

Så här fint är det för övrigt runt Borlänge idag. En stad jag hoppas har plats för båda lagen, och båda lagens anhängare. Gör om, gör rätt*.

IMG_5664

IMG_5660*Närmare 20% av Borlänges invånare röstade på SD. Det är helt fruktansvärt. Och om SDs anhängare har Fredrik Virtanen idag skrivit en fantastisk krönika. Läs den också, är en direkt uppmaning.

FN-feminism – #heforshe

Igår delades ett helt fantastiskt tal med Emma Watson i social media. Hon från Harry Potter ni vet. Vad gör hon i ett FN-tal om feminism i världen? Den frågan svarar hon också på i klippet, och svaret är mer självklart än man kan tro.

 Det här talet är inget annat än fantastiskt. Rakt och tydligt, sakligt och sant. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – det är så otroligt sorligt att ordet feminism väcker anstöt. Det innebär att man inte förstår, eller snarare att man inte vill förstå. Och det är sorgligt – för jävligt rent ut sagt – i sig!  Det är just det som är något som – också – så tydligt visar att vi inte är jämställda, och att många inte har en vilja att förändra det. Det i sig är helt sjukt. Att kvinnor är lika mycket värda som män borde vara en självklarhet.

Så se det här klippet. Det är 14 minuter långt men kommer vara dina bäst investerade 14 minuter på länge.

Sen kan du som man tänka ett varv till (bra Sofy!). Vad gör ni för detta? Jag tror ni förstår, jag tror ni vill egentligen – men vad mer krävs då? Jag säger att ta mer ansvar som pappor, ta fler pappadagar, var mer närvarande. Jag säger att uppmärksamma och ifrågasätta sexism i din omvärld. Ja, även bland dina gamla vänner ”som inte riktigt tänker så”, även på din arbetsplats även om ”det inte är läge att ifrågasätta”. Jag säger ge dina barn precis samma möjligheter oavsett kön, klä dem inte i tydliga könsroller utan låt dem hitta sig själva. Jag säger lyft tjejer på arbetsplatsen, inte för att det är kvotering utan för att inte följa den kvotering som redan finns på arbetsplatser och som funnits där i årtionden.

Jag säger stå upp för feminismen, helt enkelt. För allas lika värde, oberoende av kön.

Är du trött på Lady Dahmer?

(om du vet vem hon är)
(och vet du inte det så ta reda på det)

Till och med Lady Dahmer själv är trött på Lady Dahmer. Det twittrade hon häromveckan. Jag vet inte varför hon är trött på sig själv, men jag är det sannerligen inte.

Lady Dahmer inspirerar mig varje dag. Hon motiverar mig att stå upp. Stå upp för kvinnor, stå upp för mina åsikter (som borde vara så självklara för alla, det är inte särskilt radikalt att vara feminist – det är insikter, förnuft och respekt), stå upp för att uppmärksamma det patriarkat vi lever i och göra det jag kan för att göra något åt det. Jag har slutat vika mig i diskussioner, slutat vara tyst.

Det är enormt svårt och jobbigt! Ibland ger det mig ångest och ont i magen. Gör mig uppgiven, gör att jag rannsakar mig själv och vad jag sagt om och om igen – långt efter avslutade diskussioner.
Jag kan inte förklara allt. Jag vet ju bara att har man en gång förstått sammanhanget och hur världen (läs: klimatet i Sverige ur ett jämställdhetsperspektiv) ser ut så slutar man aldrig se det. Det är därför stora frågor finns i de små. Och att diskutera de små (för det är oftast där diskussioner börjar) med de som inte riktigt fått på sig glasögonen än? Oh my. Det är… eh, knepigt. För att komma med en underdrift. Ärligt talat är det sällan det ger något, för är två parter för långt ifrån varandra i en diskussion är sällan den ena särskilt sugen på att ta in den andres åsikter. Visserligen gäller väl det åt båda håll men om en läst spaltmeter efter spaltmeter av artiklar, böcker, debatter och annat och den andra en artikel om hen-dagis i Expressen (ursäkta raljerandet men ni fattar tror jag), ja då kan tyckas att den ene har rätt att uttala sig och debattera utan att vara den som mest kritiskt granskar sig själv och vad som kommit ut i det sagda och ej. Och hur.

(här hittar du fler seriestrippar av Lilla Berlin)

Men det är ganska ensamt på pro-feminism och genusvetenskapssidan även i lite större grupper. Det förvånar mig och gör mig både uppgiven och besviken. Det är inte radikalt att vara feminist. Det är inte radikalt att vara öppen, uttalad och påläst feminist, och det borde vara ett normaltillstånd. För Sverige är inte jämställt.

Lady Dahmer strider. Informerar, debatterar, kritiserar. För det tar hon emot anklagelser, påhopp och hot så grova som dödshot. Det är helt sinnessjukt.

Så vem vore jag om jag inte stod upp för mina åsikter bland vänner och bekanta? De åsikter som är så viktiga för kvinnorna i Sverige, och tro’t eller ej – för männen som också får uppleva negativa konsekvenser av att leva i ett patriarkat. Konsekvenser som borde väga upp det möjligtvis inte särskilt attraktiva i att förlora en del av makten.
Nej precis. Jag vore en liten lort, och det har jag slutat att vara. Jag skulle inte göra ett dugg skillnad, och det vill jag göra. Personer som Lady Dahmer gör mig bara mer övertygad om det och ger mig kraft varje dag samtidigt som hon upplyser mig och får mig att tänka många varv extra. Tack LD. Jag är inte trött på dig.

Seriestrip härifrån.

När är ni tysta? Och när vågar ni tycka? När är det värt?

Som många av er vet så försöker jag våga tycka. Inte slänga runt med en massa allmänt tyckande hipp som happ hela tiden, men våga säga ifrån eller ifrågasätta när jag ser eller hör saker jag reagerar starkare på. Genus och jämställdhet är ett område, men där silar jag kanske 95% av det som passerar. Rasism är ett annat område, och där vill jag inte sila överhuvudtaget. Fast det gör jag, kanske försvinner 30% i bruset. Men ibland vågar jag tycka, och det är så sjukt läskigt. Blottande, utlämnande och handsvettsframkallande.
Orka?!, tänker nog många?! Ja men ärligt talat, orka!

Såhär är det. Jag tycker att rasism är sjukt otäckt. Fruktansvärt. Bespottansvärt. SD fick 10% av de svenska rösterna i EU-valet och det är skrämmande. Jag kan inte tycka något annat och jag tycker det av hela mitt hjärta. Jag är inte politiskt aktiv, jag kan inte påverka på något enda sätt annat än på sånt i min omgivning där jag kan våga säga till och kanske uppmana till att tänka till ett varv till. Be någon vidga sina vyer, bemöta en debattartikel med en länk till en mot-debatt. Ge flera sidor av diskussionen. Jag är öppen för debatten, jag vågar tycka och säga ”ärligt talat?” och jag vågar och vill bemöta det. Jag tänker inte vara tyst när jag ser saker eller hör saker som tyder på smygande vardagsrasism, vare sig det är helt genomtänkt och ”meningen” eller ej. Aldrig (nästan).

Det har inte ett uns av ”jag vet minsann”-attitiyd, det är inte min poäng. Jag tycker inte att jag har koll på hur allt är och hur alla problem ger sig uttryck och jag är fullt övertygad om att det finns många problem relaterat integrationspolitiken och integrationen. Men när åsikter blir INVANDRARE och inte INTEGRATION reagerar jag. Och det kommer jag fortsätta göra.

Vissa artiklar som delas kan vara hur gamla som helst, bygga på usla statistiska metoder och bära fram ett budskap som enbart – och ja enbart – delas och hyllas av öppna rasister och SD-anhängare (funderar ni på tolkning så läs gärna kommentarsfält under en artikel eller googla och kolla flashback så blir det ganska tydligt med majoritetens tolkningar). Sånt tycker jag att folk ska våga ifrågasätta. Våga tycka, våga diskutera.
Tar jag en diskussion och får mothugg så – fine – jag lyssnar och jag lär mig också. I vissa saker kan jag absolut ändra mig också. Det är givande. Men så många som håller käften när samhället ser ut såhär och vi har 10% smygrasister i landet – det är skrämmande tycker jag!

Igår diskuterade jag en artikel vars motdebatt blir att handla om huruvida ”omvänd rasism” existerar eller inte. Oavsett valt begrepp så är det ett faktum att det gör det. Det är förstås inte okej, och själv tycker jag inte att någon grupp ska behöva uppleva kränkningar och förtryck pga sin bakgrund. Jag är emot all form av ”rasism”. Läs gärna debatt och mot-debatt här: ”Även rasism mot etniska svenskar måste bekämpas” och ”Det finns ingen omvänd rasism”.

Men allra viktigast för mig är ändå att man ändå kan se på integration/integrationspolitiken som problemen (hur integrerar vi bättre?) och inte ”invandrare” som grupp. Där exempel på vad några gjort blir något som föranleder en tanke om ”så gör Dom” och kommentarer som ”Dom vill vi inte ha här” Det är vad jag tycker att är skrämmande. Och därför tänker jag fortsätta tycka när jag hör sådant.

Hur tänker du? Vågar du tycka? Är det värt?

Strong is the new skinny… eller kanske inte?

Jag kan ha ställt mig till skaran som gillat uttrycket, men jag har definitivt hela tiden känt att de flesta inspirationsbilder och inlägg jag sett på temat inte riktigt talar till mig. Det har varit lite som att någon size 0 (eller möjigen 2, 4 eller 6) börjat bygga muskler och helt plötsligt är idealet annat. Det är bra. Muskler gör att man orkar leva lite extra. Mycket extra.

Men inspirationen har handlat mycket om de där synliga, tonade musklerna. Hur man minskar i fettprocent och bygger muskler på samma gång. Vilka muskler som är snyggast. Osv. När någon sagt att de tränar för att orka leka med sina barn ordentligt, klättra upp på bergsväggar och hoppa i vattnet från hopptorn eller bära dem på ryggen på ett fjäll så har jag känt att det kan jag med. OM jag kan. Utan synliga muskler. Med några kilon extra och med. När de mesta fitnezilla/fitspo-bilderna dykt upp i samband med uttalade mål om den funktionella styrkan har det ofta känts konstigt för mig. Inte helt trovärdigt.
Det är inte ett synligt sexpack som utan problem bär barn på axlarna. De väl inbäddade musklerna gör också det, och kanske har fluffet på magen kommit på grund av en riktigt härlig middag med ett gäng vänner under kravlösa skratt, eller efter en provsmakning av chokladbollarna barnen bakat. Kanske är de tecken på avslappnat välmående?

IMG_3144

Då är det ju för sorgligt att så mycket av inspirationen handlar om utseendet. Att det är det som hyllas mest. Som jag sagt många gånger förr – att vi bedömer vår kropp utifrån hur den ser ut och inte vad den kan göra.

Träningsglädje-Sara snappade nyligen upp ett annat uttryck. Healthy is the new skinny. Jag gillar det. Jag tror banne mig jag älskar det! Jag tycker det pratar mer om helheten, om styrka inifrån och ut och utifrån och in. Holistiskt. Balansen.
Som Size Lycklig istället för Size 0. Du väljer.

Det är också därför jag tycker att jag har rätt att skriva om träning och hälsa – men ibland också om mat och vin. Lättja, kan man kalla det. Eller livsnjutande. Att det ändå blir trovärdigt, för det är balans.

Om en vecka anländer vi Italien, och jag kommer väl som vanligt inte känna mig särskilt bekväm i bikini. Jag kommer träna säkert 4-5 pass för att jag älskar det och för att det stärker mig på så många sätt. Att vara stark gör att jag känner mig stark. Min självkänsla kommer vara stark nog för att gå runt i den där bikinin oavsett mina tankar om hur jag ser ut i den, under många år fostrad av kraven på kvinnors kroppar och så även min. Och när middagstiden sedan närmar sig och vi dukar upp ett förrättsbord med färsk mozzarella, tomater, basilika och nypressad olivolja så är det jag som kommer njuta av varenda tugga. Kravlöst, avslappnat. Hälsosamt. Size Lycklig.

Vad väljer du?

IMG_3378 Mitt bästa jag är ett jag med en kropp som inte begränsar mig utan möjliggör att jag kan göra allt jag vill. Som går med mig på min väg, i min takt. Hälsosam. Lycklig.