Att komma hem

Tänk va, jag (vi) som inte riktigt ville bo i hus. Som älskade det mesta med Liljeholmskajen, och trivdes så bra i vår lägenhet.

Nu har vi bott i vårt hus i snart fyra månader, och jag tänker ofta när jag är på väg hem hur ljuvligt det känns. Hur jag känner mig tillfreds i hela kroppen när jag svänger upp mot vår gata. Det är något med den. Jag kan inte sätta fingret på det, men det handlar om känslor som att ha landat, att trivas, att slappna av. Av att ha kommit hem.

IMG_6637

Vår gata, med vårt hus – som syns så väl nu när träden tappat alla sina löv. Gatan som i mina ögon är så inbjudande, även när det är grått och deppigt väder.

Idag har jag inte sett mycket av gatan, för jag är nedslagen hemma och tittar på sin höjd upp från valfri tidning/ dator och ut genom något fönster. Febern har mig fortsatt i sitt grepp och allt pekar åt att det är myggor på Haiti som smittat mig med en virusinfektion. Jag var hos läkare igår och flera prover är på gång men svar kommer dröja till slutet av nästa vecka. Sett till symptom känner jag mig dock tämligen övertygad över att det är denguefeberns kompis Chikungunyavirus som drabbat mig. Ingen farlig sjukdom egentligen, utan det är likt vilken jobbig influensa som helst, men väl så jobbigt. Det är den jag testas för, ihop med denguefeber. Wellwell. Att det är soffhörnet som gäller är iallafall uppenbart – febern håller sig konstant på dryga 38,5 – och så kan det vara i några dagar även om jag hoppas att det är på tillbakagång eftersom symptomen ju egentligen började med ledvärken redan i måndags.

Annonser

Ja, vad glad jag blir att du kommenterar! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s