När är ni tysta? Och när vågar ni tycka? När är det värt?

Som många av er vet så försöker jag våga tycka. Inte slänga runt med en massa allmänt tyckande hipp som happ hela tiden, men våga säga ifrån eller ifrågasätta när jag ser eller hör saker jag reagerar starkare på. Genus och jämställdhet är ett område, men där silar jag kanske 95% av det som passerar. Rasism är ett annat område, och där vill jag inte sila överhuvudtaget. Fast det gör jag, kanske försvinner 30% i bruset. Men ibland vågar jag tycka, och det är så sjukt läskigt. Blottande, utlämnande och handsvettsframkallande.
Orka?!, tänker nog många?! Ja men ärligt talat, orka!

Såhär är det. Jag tycker att rasism är sjukt otäckt. Fruktansvärt. Bespottansvärt. SD fick 10% av de svenska rösterna i EU-valet och det är skrämmande. Jag kan inte tycka något annat och jag tycker det av hela mitt hjärta. Jag är inte politiskt aktiv, jag kan inte påverka på något enda sätt annat än på sånt i min omgivning där jag kan våga säga till och kanske uppmana till att tänka till ett varv till. Be någon vidga sina vyer, bemöta en debattartikel med en länk till en mot-debatt. Ge flera sidor av diskussionen. Jag är öppen för debatten, jag vågar tycka och säga ”ärligt talat?” och jag vågar och vill bemöta det. Jag tänker inte vara tyst när jag ser saker eller hör saker som tyder på smygande vardagsrasism, vare sig det är helt genomtänkt och ”meningen” eller ej. Aldrig (nästan).

Det har inte ett uns av ”jag vet minsann”-attitiyd, det är inte min poäng. Jag tycker inte att jag har koll på hur allt är och hur alla problem ger sig uttryck och jag är fullt övertygad om att det finns många problem relaterat integrationspolitiken och integrationen. Men när åsikter blir INVANDRARE och inte INTEGRATION reagerar jag. Och det kommer jag fortsätta göra.

Vissa artiklar som delas kan vara hur gamla som helst, bygga på usla statistiska metoder och bära fram ett budskap som enbart – och ja enbart – delas och hyllas av öppna rasister och SD-anhängare (funderar ni på tolkning så läs gärna kommentarsfält under en artikel eller googla och kolla flashback så blir det ganska tydligt med majoritetens tolkningar). Sånt tycker jag att folk ska våga ifrågasätta. Våga tycka, våga diskutera.
Tar jag en diskussion och får mothugg så – fine – jag lyssnar och jag lär mig också. I vissa saker kan jag absolut ändra mig också. Det är givande. Men så många som håller käften när samhället ser ut såhär och vi har 10% smygrasister i landet – det är skrämmande tycker jag!

Igår diskuterade jag en artikel vars motdebatt blir att handla om huruvida ”omvänd rasism” existerar eller inte. Oavsett valt begrepp så är det ett faktum att det gör det. Det är förstås inte okej, och själv tycker jag inte att någon grupp ska behöva uppleva kränkningar och förtryck pga sin bakgrund. Jag är emot all form av ”rasism”. Läs gärna debatt och mot-debatt här: ”Även rasism mot etniska svenskar måste bekämpas” och ”Det finns ingen omvänd rasism”.

Men allra viktigast för mig är ändå att man ändå kan se på integration/integrationspolitiken som problemen (hur integrerar vi bättre?) och inte ”invandrare” som grupp. Där exempel på vad några gjort blir något som föranleder en tanke om ”så gör Dom” och kommentarer som ”Dom vill vi inte ha här” Det är vad jag tycker att är skrämmande. Och därför tänker jag fortsätta tycka när jag hör sådant.

Hur tänker du? Vågar du tycka? Är det värt?

Annonser

One thought on “När är ni tysta? Och när vågar ni tycka? När är det värt?

  1. Ping: Årskrönika 2014 | Lisa & livet från den ljusa sidan

Ja, vad glad jag blir att du kommenterar! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s