Med ett ensambarn

Något vi ofta pratar om här hemma är hur enkelt det är att hänga med enbart Stella. Hon är en (oftast) förnuftig och balanserad liten 5½-åring, och man behöver sällan tjata eller höja rösten. Det är liksom bara njutning.

Sen har vi alltid sagt att om Max varit ensamt (eller äldsta) barn hade vi nog oftare sagt samma om honom också. Han som är väldigt glad nästan jämt, sover och äter glatt, inte har någon vidare trots att tala om, och som faktiskt också är både förnuftig och kompetent – och visar det. Som frågar om lov och tackar fint när han får något, som säger ”ursäkta mig” för minsta fis 🙂 osv. Han är egentligen ett så otroligt enkelt barn. Men, de två i kombination är intensiv lek till 75%, och resterande är lika delar lugnt häng, tok-tjat och syskonbråk extra allt (vilket ofta lillebror är orsaken till). Intensiv lek är kul men utmattande och syskonbråken som är rätt få till procent egentligen tar galet mycket på krafterna.
Sen är Max i kombination med andra barn mycket bra lek men han tar också stor plats och är rätt utmanande. Det är inte helt lätt när Stella har kompisar hemma – för som den lillasyster jag är så gör det ont i hela mig när han inte får vara med, samtidigt som mamman till det där ”stora” barnet förstår så väl att hon vill vara själv med sina kompisar och leka på sitt sätt – ett sätt som faktiskt inte går när en intensiv snart-3-åring hänger efter.

Idag har Stella varit på lekdejt hela kvällen, och jag och Max har umgåtts själva. Vilken skillnad! Vi har läst en massa böcker och övat på att räkna och vilka siffror som är vad, byggt duplo-garage, fixat mat och ätit under glada miner, fixat tvätt och landat i soffan för lite Diego på iPaden (och dator för mig) först nu – 20 minuter innan läggning. Utan ett enda tjat eller annat föräldratrix (tillsägningar, hot, mutor, … 😉 )

Det tog mig flera år innan den där klyschan att ”det är större förändring att gå från 1 barn till 2 än det är att få sitt första” blev någon som helst sanning – och jag kan nu på fullt allvar tycka att det verkligen är inget jobb alls med ett barn. Det där uttalandet som sticker lite i ögonen på de med bara ett barn (vilket jag förstår). Vi ska nog bli ännu bättre på att vara med barnen ett och ett också…
Fast samtidigt är det inget som slår känslan när de leker med varandra, skrattar ihop eller säger hur mycket de tycker om varandra (något våra barn väldigt ofta gör), och det är när de är hemma båda två eller framför allt när vi umgås alla fyra som jag känner att saker är som de ska. Att vi är kompletta. Våra två kompetenta barn och vi .

20131104-185449.jpg
Jag ser så mycket fram emot att umgås med dessa två (och Henke) dygnet runt i fyra veckor!

Annonser

Ja, vad glad jag blir att du kommenterar! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s