Några ord om respekt

En sak som avhandlades på fredagens After Work var Respekt.

Utgångspunkten var att någon sa typ att ”det är sorgligt att det är så stor skillnad i respekt beroende på vad man jobbar med. Alla kanske inte vill vara chefer, utan trivs med det de gör ändå, men då får man inte alls samma respekt. Vaddå vara lärare eller dövtolk liksom”. Eller som läraren som för första gången träffade sin finansmans kollega och fick höra ”jag har förstått nu att lärare är en diagnos”. Hur dåligt sätt att försöka skämta?

Sedan har jag tänkt lite på det där.

Min utgångspunkt var att jag tror att man inte behöver ha vad som uppfattas som en ”lyckad” titel för att få respekt. Iallafall känner inte jag så.
Jag känner respekt för alla som gör något de trivs med, som de brinner för eller som de valt aktivt. Visst kan man vara missnöjd i omgångar, jag menar inte så, men att säga ”jag drivs av att göra livet värdigt för äldre” inger ordentligt med respekt hos mig. Så det kan vara precis vilken yrkesgrupp som helst, utan tvekan. På ett sätt har jag mer respekt för någon som brinner för något som är dåligt betalt men som verkligen gör nytta för individer. Inom vård och omsorg, till exempel. Vad skulle vi göra utan alla som arbetar i dessa miljöer? Något jag nog aldrig skulle göra, för att jag inte skulle trivas med det. Det ligger bara inte i min natur. Jag inte bara respekterar högt utan är också tacksam för alla som gör det.

Det jag däremot har svårare att respektera är folk som gör samma sak dag ut och dag in, år efter år, och samtidigt klagar på det. Suckar och stönar, och klagar på ledning/arbetsuppgifter/lön/blablabla. Där tycker jag att man måste iallafall försöka göra något åt det. Med driv kommer man vidare, det är jag säker på. Men man kan bara ta ansvar för sitt eget, ingen annan kan göra det åt en. Därför har jag svårt för klagande om man inte aktivt försöker göra något åt det.

Sen har jag tänkt på det där med respekt åt folk med ”finare titlar”. Och ja, i vissa kretsar kanske respekt kommer automatiskt med det, med att man anser att någon ”lyckats”. Men om man tänker efter så är det verkligen inte alltid så. Det är liksom alltid okej att slå uppåt (större grupper t.ex) men inte nedåt (minoritetsgrupper), och ett exempel är att i samma mening som man säger att alla borde få respekt oavsett titel så kommer gärna ”men chefen där får väl tjäna sina pengar men JAG har iallafall ett liv, med mycket kärlek i och tid för mina barn”. Ofta hör man sånt, där det är underförstått att personer i karriären offrat massor på vägen. ”Den i det där allra största och finaste huset har nog inte så mycket lycka innanför väggarna iallafall”. ”Och så gör de sina flashiga resor över julen och försöker kompensera att de inte varit närvarande i vardagen”. Ja, så kan det absolut vara. Men så behöver det inte vara. Så när de uttalandena kommer så är det väl inte så mycket respekt det heller?
Förstår ni vad jag menar, har ni inte ofta också hört det? Eller kanske tänkt det själva?

Summerat menar jag att respekt ”för finare titlar” kommer nog inte mer automatiskt än för någon med ett mer vanligt yrke. Om man vänder lite på det och funderar på vad man menar med respekt.

Själv är jag faktiskt rätt stolt över den jag är. Jag är uppvuxen i en väldigt normal (men bra) miljö. Att arbeta (hårt) har jag med mig från barndomen, och akademikervärlden var främmande för mig tills jag själv hamnade där. När jag gick ut 7:an fick jag mitt första sommarjobb och efter det jobbade jag varje sommar. Min första sammanhängade sommarsemester på mer än tre veckor tog jag när jag jobbat på riktigt i ett par år. Jag var nog 26 år då.
Visst har jag haft ett försprång genom att jag haft otroligt lätt för mig i skolan, men jag har ändå fått kämpa. Jobbat åt mig bra betyg i gymnasiet, sökt universitet, pluggat många år, områden av intresse såväl som strategiskt, identifierat mina sämre områden och jobbat på dem. Målmedvetet såväl som av ren underhållning.
Väl i arbetslivet kämpat på, siktat högre, triggats av utmaningar och lagt ned tid och engagemang. Men ändå haft integritet och insikt nog att dra gränsen och även värna om det jag har vid sidan av. Lagt tid på vänner och kärlek, skaffat familj.

Jag är 35 år, verkar i IT-branschen som konsult, är projektledare och chef.

Många skulle nog kalla mig karriärist men karriär är ointressant för mig. Att få utmaningar och konstant utvecklas är däremot vad jag drivs av. Jag har många år kvar, och det ställe jag befinner mig på nu förtjänar jag.

Därav till min sista punkt inom området respekt.
Det är lätt att slå uppåt, att prata om personer som tjänar mycket pengar och röstar höger som att de bara bryr sig i sin egen plånbok. Respekt noll åt det hållet. Jag tror inte att det är så enkelt. Inte för egen del iallafall. Jag vill inget hellre än att dela med mig. En stark social välfärd är viktig, att alla människor klarar sig oavsett grundförutsättningar är otroligt viktigt. Man ska kunna vara sjuk, arbetslös. Det ska finnas utrymme för det. I nuläget finns för många personer som lider av att ha hamnat mellan stolarna och utanför ramarna för välfärden, och det är långt ifrån okej. Men det finns också många som går hemma och lever på andras pengar – samhällets pengar, pengar som skulle kunna räcka till de som verkligen behöver – utan egentlig rätt till det. Utan att se sitt eget ansvar i det hela. Och många slår samtidigt uppåt, vräker dynga över de som tjänar sina pengar och inte delar med sig ”tillräckligt”. Vilket de ju dock gör, för så är vårt samhälle byggt, det bygger vårt skattesystem på.
Och där, där brister också min respekt. Gå hemma utan sysselsättning, jobba självvalt deltid, vara ung och arbetsför men anse sig för sjuk för något jobb (nej, inte alla är för sjuka för att inte kunna jobba). Och samtidigt klaga på de där som tjänar bra men som ser om sitt eget hus. Jamen är det så konstigt…
Ta eget ansvar, vinn respekt.

Några tankar i ord. Jag har inte tänkt klart.

Annonser

11 thoughts on “Några ord om respekt

  1. Jag håller med om att det inte är så lätt som att sparka uppåt eller nedåt. Samtidigt är ju respekt något man vinner, som du skriver, utifrån varje egen människas definition. Jag tycker att klarsynthet, ambitioner, medvetna val (som leder till en livssituation man är nöjd med), empati (inte minst) och driv är det viktigaste för att förtjäna respekt. Samtidigt har alla sin egen verklighet, bakgrund och förmåga, så kommer det ju alltid att vara. Håller dock inte med (bortse från att jag är en av dem ;)) om att man förtjänar mindre respekt för att man jobbar självvald deltid och därigenom är en som snyltar på samhället..? Öm tå, men det visste du säkert när du skrev :-). Menar bara att det också kan vara ett medvetet val och att man därför blir en mer driven människa, om man orkar med både jobbet och barnen bättre istället för att gnälla på att man inte hinner varken eller. Visst, det blir mindre skattepengar, men jag vet inte, är inte det en helt annan diskussion än respekt?

    Gilla

    • Tack för långt inlägg och kloka ord.

      Ja, kartbilden kommer alltid vara olika för alla olika individer. Fast i Sverige har man ändå en viss startpunkt. Alla har chansen på ett helt annat sätt än i många andra länder.

      Nej, du har helt rätt om ”självvald deltid”, det hamnade lite ur sitt sammanhang och har som du säger inget med respekt eller att ”göra rätt för sig/ta ansvar” att göra. Där tänkte jag nog hälften utan att skriva… ”klaga på att inte få tillräcklig lön”, ”inte växa på ett sätt man vill i arbetslivet” osv. Så du har helt rätt. Att slå av på takten, inte minst en viss period i livet, är absolut en rättighet och i många fall ett klokt val av många aspekter.
      Det var en öm tå jag inte menade att trampa på.
      Sen har jag visserligen sett på nära håll hur man duckar för mer tid och fyller ut den andra delen med a-kassa för att man ”inte får mer tid” (fast man alltså kan få det, har erbjudits) och det gillar jag inte.
      Så jobbar man egenvald deltid ska man bekosta det själv.

      Gilla

      • Man skulle också kunna sammanfatta det med ”be honest and do good shit” 😉 Och att alla har samma startpunkt i Sverige, på papperet visst, men i verkligheten? Tänkte på det extra mycket i programmet ”född 2010” och i Svds ”generation 2012”. Sjukt olika utgångspunkter och möjligheter, men en viss samma lägstanivå, visst. Och ok, håller med dig om självvald deltid, om man gör det kan man såklart inte klaga på sitt val. Men också…väldigt svårt att bestämma vad man ”får” klaga på och inte.

        Gilla

        • Haha, ja det är en bra sammanfattning! 🙂
          Jo visst är det olika förutsättningar men i Sverige har vi möjligheter oavsett startpunkt. Det är inte många länder man kan säga det om.
          Och generellt tycker jag nog ändå att det klagas för mycket.

          Gilla

  2. Mycket intressant skrivet. Håller med Jenny om att det där med att arbeta självvald deltid inte kanske är att snylta? Det är ju en lagstiftat rättighet för småbarnsföräldrar. Jag får iaf inga pengar för att jag jobbar lite mindre när barnen är små. Men du kanske snarare menar folk som stämplar upp en deltid när man inte har småbarn? Kram

    Gilla

  3. Jag håller med dig helt och fullt, särskilt efter förtydligande kring deltidsarbete :). Problemet i mitt (arbets)liv just nu är att jag jobbar med de där människorna som lever på samhällets resurser och vägrar se sitt eget ansvar. Jag ska bland annat hjälpa dem på olika sätt, men det är svårt när man inte alltid känner den empati man skulle behöva för att göra sitt bästa. Ibland gör jag det, men lite för sällan.. Jag känner att jag kanske får passa mig så att jag inte blir en av dem som klagar på sitt jobb men utan att göra nåt åt det… Faktiskt!

    Gilla

Ja, vad glad jag blir att du kommenterar! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s