Lösenordsskyddad: Det jävligaste av jävliga

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Read Full Post »

Livet, möten och lärdomar

Jag vet att jag har näsan över min telefon/dator allt för ofta, okej. Men att jag gör det när övriga kollar på TV är inte så konstigt. Det händer så mycket mer där än på TVn. Jag har tillgång till så mycket. Jag älskar att läsa debattinlägg, andras tankar, bli upplyst.

Och jag älskar mötena som kommer med det.

Det här sista är något som inte går att förstå för de som inte är riktigt inne i den världen. Som tycker att ”det inte finns någon anledning att finnas på alla möjliga olika sociala medier” osv. Nej, man behöver inte finnas överallt. Och samtidigt som jag å ena sidan verkligen inte behöver fler vänner egentligen utan har tufft nog att hinna med de jag redan har – så älskar jag just det. Att jag träffar nya människor som jag inte skulle träffat annars. Som kan ge mig stimulans inom områden som jag kanske inte frontar som mina tydligaste, liksom. Sidor jag har men kanske inte underhåller med vissa vänner. Inget att underskatta eller överanalysera i det, men alla måste väl känna igen sig i att man har olika saker ihop med olika vänner? Gå på after work med någon, träna med någon, prata om livet med någon, uppfostran med någon annan – typ så.

Bloggen men kanske ännu mer vissa Facebook-grupper och små ”kretsar” runt om på nätet har gett mig enormt mycket. Jag får visserligen påminna mig själv om att inte hetsas till ”klubben för inbördes” och ett måste att tacka ja till saker jag egentligen inte vill göra eller känna mig utanför om jag missar saker – så viktigt får det inte bli, så fel fokus får det inte få. Men som det ger, när nivån blir lagom – vilket jag tycker jag har den på.

Igår var jag ute och käkade med en Umeå-bo som passerade Stockholm. En tjej som är läkare och forskat inom kost. Jag hade en del frågor och funderingar och gjorde något jag extremt sällan gör – jag bad om hjälp med något. Det värsta jag kan få är ett nej (och gudarna ska veta hur enkelt jag alltid gör det för folk att tacka nej). Hon svarade Ja, självklart, och mina mail med henne den senaste veckan har nästan fått mig lite till tårar och min kväll igår var så givande. Och så enormt trevlig på samma gång.

Ja, det kan bli väl mycket ibland och t.ex på events som Fazer Blogger Boot Camp som jag var på för några månader sedan tror jag den där ”kretsen”-grejen blev påtaglig för de som är mer utanför hela grejen. Men jag stortrivdes, och ja vart vill jag komma egentligen… Kanske helt enkelt till att jag är så otroligt glad för vissa upplevelser som jag får genom ”de där sociala meeeeedierna”. Och att gårdagskvällen var en början på resten av mitt liv. En insikt. Nya försök, andra försök. Det får jag återkomma till. Kanske. Kanske håller jag det för mig själv.

Känslan kan ni för övrigt läsa om i betydligt kortare format hos Clara, och få lite insikt i kvinnokroppen på samma gång. Det är inte fel det inte. Sköna Clara.

Read Full Post »

Sjöviksdagen och skolbristen i Årstadal

Idag har vårt härliga torg varit i sitt esse, då det var ”sjöviksdagen” och många av områdets boende samlades på torget. Ett helt gäng bord där folk sålde prylar, loppisälskarna torde gillat hårt (jag är dålig på sånt dock), restaurangerna sålde småtallrikar billigt (men vi körde familjelunch på Primos uteservering) och ja – allmänt drag skulle jag säga. En viss tvååring var speedad som vanligt så jag kan väl inte hävda att jag varken hann se särskilt mycket eller socialisera så mycket som jag hade velat, men en fin dag var det. Stella trivdes som vanligt som fisken i vattnet på torget – hon glider omkring och leker med alla kompisar hon springer på spontant. Idag kryddat med det bästa hon vet – ponnyridning. Lite sitta i traktor och kolla in i brandbil och sånt hanns också med för henne. Max hade den starka viljan att göra allt sånt han med, men inte riktigt tålamodet att köa och vänta på sin tur så han föll på eget grepp skulle man kunna säga.

Dagens viktigaste stånd på torget var det som Skolplanerna i Årstadal hade. Stockholms kommun såväl som stadens politiker har misslyckats kapitalt med det där med stadsplanering vad gäller den ”lilla detaljen” skola. I vårt område bor enormt många barn, vilket inte är så konstigt i ett nybyggt område med närhet till stan såväl som till vatten och natur. Den gamla ”de trodde bara att äldre par skulle sälja sina villor och flytta in” håller inte, för att det inte är fallet har vi vetat i 15 år (läs: Hammarby Sjöstad), och i ett område med massor av lägenheter i storleken 4:or och 5:or har man garanterat haft familjer i åtanke. Barnen är många men förskoleplatserna är faktiskt i princip tillräckliga. Däremot har man inte förstått att ettåringar fem år senare är 6 år och redo för förskoleklass. För barnen födda 2008 till 2011 finns inte några skolplatser, utan i väntan på en större (gigantisk) permanent skola blir det någon temporär lösning. På mark som inte finns, då JM äger allt och såklart inte är sugna att släppa till minsta lilla plätt. Det finns ju bra ekonomi i att sälja lägenheter, liksom.

Det saknas skolplatser för ungefär 500 barn de närmaste fem åren. Sjukt. En fantastiskt bra debattartikel om detta kan ni läsa här, på självaste DN. Problemet är ju inte direkt något lokalt just i detta området, utan finns runt om i Stockholm (och Sverige). Det speciella för vårt område är en fantastiskt bra och duktig grupp föräldrar som har viljan att förändra. Som inte sätter sig ner och nöjer sig. Jag är enormt stolt att vara en del av det, även om min insats i det hela är ringa jämfört med många andras.

Jag informerade i en timme idag. Intresset var stort, områdets boenden verkar förstå allvaret i situationen. På ett sätt som det knappt känns som att kommun, politiker och JM (ja, för det sänker värdet på lägenheterna/attraktionen i området) gjort.

En ytterst bra Kajendag, och en viktig Kajendag. Så får vi summera årets Sjöviksdagen.

Read Full Post »

Strävan efter lyckan

Igår delades en debattartikel på flera håll i mitt Facebookflöde. Duktiga och insiktsfulla Mia Skäringer skrev om hur ”lyckofasaden tar död på oss”. På ett sätt har hon så rätt. Låt oss vara äkta, låt oss fokusera på att vara oss själva och inte förblindas av omgivningen och krav på vad som ska vara Det Perfekta Livet.

Självklart är det så.

Men jag vill också värna lite om det andra hållet. För något som pågår samtidigt är en rörelse som uppmanar till att se det bra i ditt liv, fokusera på det bra och hitta lyckan, skapa din egen lycka, ta makten över ditt liv, odla din självkänsla, sträck på dig!, unna dig, njut av livet!.

Jag tror att allt det sista är viktigt. Jag tror på att försöka ta makten över sitt liv, och att lyckan finns att finna. Givetvis enbart om man är ärlig mot sig själv – jag tror inte man hittar den om man lever en fasad, om ens beslut är direkt eller indirekt påverkade av andra. Av måsten och av bilder av hur saker ”borde” vara. Men att i sin egen Facebook eller Instagram fokusera på livets bästa, det är inte konstigt. Det är bra. (Även om jag gillar blandningen med suckar över barn och bilder på när saker inte riktigt gått som det ska – variationen, balansen…)
Så vad blir då det stora problemet? Jo, det blir om man blir provocerad av andras lycka. Går man omkring och bara stör sig på glada människor runt omkring, då har man en del att jobba med. Det är inte de som fokuserar på det glada och som faktiskt är lyckliga som ska ändra sig – det är de som mår dåligt av det som bör fundera på varför de gör det och hur de bör agera utifrån det. Vad de bör jobba med, hur de bör försöka förändra. Sig själv eller något i sitt liv?

Så tänker jag. Det innebär inte att jag menar att alla ska vara glada och lyckliga hela tiden – det finns såklart inte. Livet suger ibland. Hemska saker händer, det finns riktiga problem som överskrider allt – ekonomi, hälsa, relationer, …

Det sista som jag tycker att är viktigt i det här är att inte avfärda all ”gladhet” och bilder av ”lycka” som fasad. Då tror jag vi hamnar riktigt illa ute. Varför ska vi förutsätta det? Om man går omkring och faktiskt är väldigt nöjd med tillvaron och förmodligen förmedlar det genom bilder och text – för de som inte träffar en regelbundet och kan se det äkta även i ögonen – så måste man tillåtas visa det och utstråla det. Det kan ju vara ett sätt att fokusera på det viktiga och fina – helt fantastiska – i livet. Kanske har man till och med nått dit genom jobb själv kring hur man vill se livet? Genom en stark strävan kring att leva i nuet och njuta när saker är bra?

Fast det såklart, det hela kommer ju ner till en sak ändå. En där Mia Skäringer hade rätt. Vi kan väl se till att vara ärliga och oss själva, det blir så mycket lättare då.

Jag har gjort förändringar och val och i mitt liv som gjort mig lyckligare. Och gör hela tiden. Så länge saker jag inte kan påverka inte finns som störningsmoment kommer jag fortsätta fokusera på det goda. Inte upprätthålla en fasad utan gå omkring och känna mig riktigt lycklig inifrån och ut. Min fantastiska familj som jag älskar mer än allt annat, min fina släkt och härliga vänner. Det inramning av livet vi lyckats få, och som vi skaffat oss utifrån våra val och vår syn på vad som är viktigt och hur vi vill leva. Den njuter jag av, vi av, i nuet. Så lycklig.

Read Full Post »

Matvaror för 15 kronor styck

Jag läste att man i New York förbjudit söta drycker i förpackningar större än en halvliter. För att förhindra fetma, tydligen.

Jag tycker att det är intressant ur många aspekter. Jag menar, det finns ju rätt många andra sätt att begränsa vissa matvaror och uppmuntra andra. Det slog mig idag när jag kollade kvittot och såg att en paprika kostade 15 kronor. 15! Och det var inte ens en ekologisk.

Jag kollade kvittot lite närmare. Det här kostade också 15 kronor. Tre korvar med hög kötthalt.

 

Det här också. En liter cola (visserligen zero men ändå).

Så okej, vilken ände bör man börja i tycker ni?

Snillen, de där som försöker främja hälsan i USA. Not.
Och det finns en del att jobba med här i Sverige också, om man säger så.

Read Full Post »

Chilla, för fan!

Jag följer inte Olgas blogg, men jag följer henne på Facebook. Det dyker upp mycket klokheter från ”mamma fitness” i mitt flöde. Idag träffade hennes statusuppdatering mig rakt i hjärtat.

Olga öste ur sig kritik kring hur det blivit hets hos nyblivna mammor – eller ja, det finns väl i samhället generellt men hon fokuserar just på mammorna så det var så hon uttryckte det. Innan man knappt fött sitt barn eller väldigt snart därpå så anmäler man sig till lopp. Pratar om att gå in 100% för sin hälsa.

Jag har varit där på ett sätt. Vid Stella var jag tillräckligt vältränad för att springa Tjejmilen när hon var 6 veckor, men det var såklart inte sunt någonstans. Däremot var jag faktiskt inte driven av någon kropphets utan mer ”äh, jag är anmäld, jag går väl runt” vilket blev lite mer på plats bara av tävlingsdjävulen. Efter Max var jag däremot sugen på att kunna träna riktigt och gå ner kilona, ta ägandeskap över min kropp. Så sugen så jag tänkte att jag var tillbaka kroppsligt efter bara fem veckor och åkte på ett första SatsBaby-pass. En vecka (!) senare trodde jag mig vara tillräckligt återställd för att köra ett Shape-pass. Jag gick hem med tårarna rinnande för att jag trodde att livmodern skulle trilla ut. Att jag tvingat fram ett framfall. Jag klarade mig (konstaterade jag efter ganska många, oroliga veckor)… men tänk alla som inte gör det.

Samtidigt, tillbaka till vad som är ”normalt” är ingen konstig önskan – dit och ännu lite längre längtar man efter 9 månaders graviditet. Men överallt läser jag om mammor som siktar mot att ”komma i mitt livs form”. Och sedan är det en otrolig massa insatser för att komma dit.

Jag har alltid undrat varför då? Varför sitt livs form när man har ett – eller flera – små barn? När man haft hela livet på sig innan? När man ska försöka få ihop livet med barn, man, jobb (efter ett tag), vänner, familj – allt som tar plats. Allt det där som formar livet. Jag kan på inget sätt förstå hur det där med ens livs form får plats då. Aldrig skulle jag lägga så mycket energi på det den här tiden i livet. Jag vill vara vältränad och stark. Jag vill se okej ut och jag vill inte lida av post-graviditet-kilon/smärtor.  Men jag vill också ha tid för mina barn, jag vill äta mat med dem och gå och mys-fika med dem, jag vill orka med och prioritera att vara med min man och när jag jobbar vill jag ha ett så avslappnat förhållande till mat så att jag kan äta lunch med mina kollegor, ta en latte ihop ibland.
Jag vill ha balans i livet.

Att då komma i mitt livs form passar verkligen inte in. Det kommer rätt långt ner på skalan. Så jag har länge gått och tänkt på det där med uttalanden och hets kring att komma i sitt livs form i dessa skeden av livet. För vems skull? Och jag är helt på Olgas linje.
Chilla, mammor. Ni hinner. Och hinner ni inte så är det okej. För ni är grymma som ni är iallafall.

Read Full Post »

Will I be pretty?

Snälla, gör mig en tjänst. Se det här. På mig reser sig håren på armarna när jag ser det, jag blir så gripen av det att jag gråter.

Förstår ni? Förstår ni nu, varför det är så viktigt att vi fyller våra barn med mer än att de är fina, gulliga, snygga och vackra? Att vi fyller dem med i princip allt annat än just det?

Jag var aldrig sötast när jag var liten. Jag vill inte säga att det var svårt, och självkänslan var bra ändå. Fotbollen hjälpte mig mycket med det – för jag var väldigt, väldigt bra. Jag kunde alltid luta mig mot det. Jag hade min identitet i det, min respekt från (skol-)omgivningen i det.
Sen sjöng jag lite också (konstigt nog), och spelade musikal. En klasskompis var också med där, och hon var allt annat än en stjärna i idrott men oj, vad söt hon var. Jag tror inte de vuxna som pratade med oss och direkt vände sig till henne och undrade ”vad månde bliva av dig när du blir stor egentligen?” tänkte på vad de sa och vad de sände för signaler. Då menar jag inte bara till henne…
De sa rätt ut att hon var så söt, och vart skulle det där midjelånga håret, de ljusblå ögonen och skrattgroparna ta henne? Hur skulle hon se ut som vuxen egentligen, vart skulle detta sluta?

Vi var typ 12, och jag stod bredvid. Jag minns så väl att de inte frågade mig. Jag minns känslan av det. Den var inte angenäm. Men jag undrar också om den var det för henne? Säkert när hon tog sig så ”långt” som till att bli skolans lucia och utsedd till snyggast på gymnasiet. Men sen, när hon landade i serveringen på den där restaurangen? Landade i verkligheten?
Hon gifte sig och fick barn, mycket mer än så vet jag inte, och jag hoppas såklart att hon blivit lycklig. Hon var en äkta rar tjej och kan inte klandras för att hon – vad jag märkte/minns det - enbart uppmärksammades för det yttre av sin omgivning, av de vuxna.

Själv vässade jag andra områden. Såg till att göra något av det där läshuvudet jag begåvats med. Byggde en rapp käft och förmågan att skämta och se humor i saker, och förmedla den. Lärde mig vara framåt och social, ge ett starkt intryck och våga stå på mig. Känner ni igen mig idag, gav det något i det längre loppet? Jag tror det. Men det var inte alltid lätt. När hon där bredvid var så vacker.

Att jag åt alldeles för lite en period på gymnasiet tror jag nog mer beror på att jag inte hann med mellan alla träningar, brukade jag iallafall hävda och gör kanske än idag, men helt sunt var det förmodligen inte att jag inte kunde äta när någon såg där i gymnasieskolans lunchmatsal. Att jag numera när jag är vuxen trots att jag är fullt normal, och faktiskt jämfört med majoriteten lite extra stark och uthållig slås av bitterhet kring delar av min kropp och utseende – det tror jag är grundat långt tillbaka. Bara lite förstärkt av mediedrivet runt om mig som vuxen.

Så, har ni tagit er tid att se klippet nu?

Kanske förstår ni också varför jag inte är överdrivet förtjust det där med att poängtera att det är viktigt att vara fin och att göra min dotter till en gullig liten tjej med de sööötaste små rosa kläderna? Att jag har svårt att förstärka de sidorna, att jag är så mån om att ge henne alla möjligheter och inte en begränsning i sitt kön och vad hon då förväntas vara eller se ut som?
Just.

Hon är ju värd så otroligt mycket mer. Hon ska från början få veta sitt värde, vad/vem hon är och ska respekteras för, och uppmuntra henne till att ytterligare stärka det hon är bra på och tycker om. Sina starka sidor och gåvor.
Att hon aldrig kommer vara sötast – men garanterat vara pretty intelligent, pretty creative och pretty amazing.
För att det är det viktigaste jag kan ge henne, och det viktigaste hon kan ge sig själv.

Det.

Read Full Post »

Människorna och plasten

Det var kanske ett par år sedan en kompis som är biokemist/jobbar i miljöbranschen osv (alltså jag vet inte exakt hur jag ska kategorisera, jag är lite för dålig på området) redogjorde för vissa saker i vår omgivning. Det hela minns jag väl, det hade sitt ursprung i en fråga från mig angående hur hon efter förlossning gjorde med de fiskar man avråds ifrån som gravid. Dvs, det där har slagit mig så många gånger - alla de fisksorter som man avråds från som gravid, hur okej känns de att äta i efterhand? Inte särskilt, tycker jag, och kör på samma restriktioner även nu som icke-gravid. Äter ibland men sällan fisk som färsk tonfisk, haj, hälleflundra, Östersjöfisk mm.

Hon höll ju med om det – men sa att det ändå inte är i närheten av vad hon känner inför barns plastleksaker. Det väcktes en tanke jag inte riktigt vill ens ha. Som jag nog skjuter undan ibland.

Men, det går inte att blunda för det där längre. Det finns så otroligt mycket saker i plast som på riktigt är farligt för oss och inte minst våra barn. Vi kan inte gå omkring och hävda att ”vi har alltid gjort det och titta på mig, det går ju bra” för sanningen är att diagnoser frodas omkring oss. Som förälder kan man ju inte lastas för dem såklart utan jag pratar mer ur ett makroperspektiv, men oavsett bör vi se till vad vi kan göra i vår närmiljö såväl som i stort.

Jag vet att jag har otroligt många tillkortakommanden på de här områdena, och jag kommer säkert forsätta att svälja elefanter och sila mygg som man brukar säga. Men jag är iallafall mogen att ta ett steg i taget, och börjar få upp medvetandet kring detta. Helst skulle jag vilja göra som Therese och helt slänga ut alla mina barns plastsaker men jag är inte där än, utan får börja i smått. Inte värma mat i plast och låta barnen använda porslin precis oss till exempel.

Här är en bra artikel som jag rekommenderar er att läsa. Den ska jag plugga på lite närmare.

Read Full Post »

Inställningen

Jag har hört om folk som är nervösa inför imorgon. Som undrar om de räcker till. Om de är lika bra som alla andra. Om de kommer känna sig hemma.
Själv tänker jag mest att jag ska ha kul.

Och det där med gårdagen och tanken om att en löppremiär för året i det sällskapet var enbart korkad…
Jag tycker ju inte det. Men att inte alltid behöva vara bäst är något jag tränat mycket på sedan jag var tonåring och hade ett enormt behov av att vara vinnare. Det gjorde ju också att jag knappt utsatte mig för annat än just det…
Jag har fortfarande vinnarskalle och pannben till tusen. Men numera ser jag mer nyktert på det, tävlar med mig själv mer än med andra och det utifrån mina förutsättningar – som sätts helt av de prioriteringar jag själv gör. Helt medvetet.

Det har blivit mycket roligare sedan dess, det mesta. Med fokus på rätt ställe blir ångesten mindre och glädjen större.
Och imorgon, det blir nog tufft – men kul!

Read Full Post »

Barnen och maten

Jag har länge tänkt på en grej gällande det här med barn och mat, och hur man väljer att göra i olika familjer. Det finns många olika sätt, och det är svårt att säga att något är rätt. Eller det är klart, att alla i familjen glatt skulle äta den nyttiga, näringsriktiga, god mat som som står på bordet – oavsett vad som serveras – och göra så tillsammans. Utan att någon får ett bryt, vägrar äta, kastar mat/bestick på golvet, sitter för nära sitt syskon för att harmonin ska vara på topp, eller vrålar högt och gör det omöjligt för övriga vid bordet att prata med varandra. Sedan ska barnen inte vara för hungriga heller och den förälder som inte hämtat ska ha hunnit hem. Den sista ekvationen är praktiskt taget omöjlig hos oss, där barnen är behöver mat senast 17.30 för att inte bryta ihop och den förälder som lämnat gjort så tidigast kl. 8 och såleds inte jobbat klart förrän ungefär den tiden (beroende på restid).

Hos oss är tyvärr inte middagarna som i utopin särskilt ofta. Möjligtvis har det hänt någon tacosfredag, men inte särskilt många övriga gånger. Stella är superknepig med maten och Max äter visserligen det mesta glatt men har lite att arbeta på vad gäller bordsskicket. De är nog lite som barn är mest dock. Stella har verkligen inte varit särskilt intresserad av mat från början. Jag gjorde egen mat, men hon vägrade. Hon ville enbart ha burkar. Enbart. Max var precis tvärtom, han fick samma saker som Stella som bebis – hemlagat såväl som burkar – men ratade burkar och åt allt jag gjorde själv. Allt. Inte en enda burk (!) har gått ner under hans liv, trots idoga försök.

Med Stella har vi kämpat enormt med att få henne till en punkt där hon accepterar att ha mat hon inte vill ha på tallriken och inte lägga av det från tallriken, och att smaka om så bara en tugga innan hon får bestämma sig vad hon tycker. Gillar hon inte det som serveras får hon äta det på tallriken hon gillar. Det läget är vi nöjda med. (Och ja det är samma på förskolan, vi har haft långa diskussioner med dem om detta) Med Max kämpar vi med att få honom att forsätta gilla mycket olika saker. Det kan ändras fort. Och att inte äta för mycket sylt/ketchup (något Stella vägrar). Olika. Enormt.

Så vart vill jag komma.

Barn är olika. Man kan gå omkrig och tycka att man gjort så otroligt rätt, och man kan givetvis ha påverkat dem i rätt riktning, men de är olika. Likaså kan man anpassa prestigen lite beroende på deras ålder. Funkar det inte att äta ihop när de är små, så kanske det ändå gör det när de är äldre. Eller förresten, lägg ner prestigen helt.

Sen tycker jag att många vuxna pratar om hur det varit för dem när de var små, och hur det påverkat dem. ”Mina föräldrar tröttnade på att jag aldrig ville ha deras mat så därför fick jag egen mat, så ska jag aldrig göra med mina barn för då kommer de inte lära sig precis som jag inte lärt mig”. ”Mina föräldrar tvingade mig att äta samma som dem och därför gillar jag inte det än idag, så kommer jag aldrig göra med mina barn”. Det verkar inte ha blivit helt bra för dem som vuxna oavsett, eller hur?

Som en klok person sa, ”‘mina barn älskar chiliräkor och jordärtskockor”-hetsen är nästan lika illa som ”jag ammar mina barn i tolv månader”-hetsen. Den ger dåligt samvete till de som inte behöver det.”
Man får helt enkelt acceptera det utgångsläge man har och göra det bästa av det. Och hoppas att den där utopin kanske är troligare att infinna sig när barnen är lite äldre.

En sista parentes dock – att föräldrar ibland föredrar att äta själva efter barnen lagt sig behöver inte heller vara något fult eller dåligt, som ”det är så otroligt viktigt att äta ihop varenda måltid”-familjerna kan tycka. Det kan ju innebära att man för att man blivit familj inte bara vill bygga ALLT kring familjen, varenda dag. Utan ibland faktiskt sitta ner och prata med varandra, vuxenprat. Faktiskt flera gånger i veckan. För att man har saker att prata om, och för att man tycker att det är viktigt att prata med varandra i lugn och ro. Kanske kan det låta lite provokativt om jag berättar en sak vi hört från en tjej, 10 år äldre än oss, med skilsmässa bakom sig och tio års extra erfarenhet gällande allt; ”De föräldrar i min omgivning som resonerade så när barnen var små är de som fortfarande lever ihop”. Det har jag tänkt på både en och tio gånger när jag varit less över att det faktiskt sällan funkar bra för oss att äta ihop och att vi därför föredrar att äta när de lagt sig, säkert minst 4 kvällar av veckans 7.

Och, när barnen är 12 och 14 istället för 2 och 4 kommer jag säkert se tillbaka på detta inlägg och skratta åt mig själv över denna diskussion överhuvudtaget. Små barn, små problem…
Förhoppningsvis kommer vi då kunna äta middag både hemma och ute med två barn som väljer från menyn och sitter lugnt vid bordet. Oavsett läget vid matbordet tio år tidigare…

En annan grej – det där med att äta annat än barnen, som att utesluta kolhydrater på kvällen. Jag försöker servera såhär då. Dagens lunchdukning gav pasta, gurka och lite lite köttfärsbiff åt Max, pasta, massa sås, tomater och lite biff åt Stella och massa grillade grönsaker bara åt mig och 1,5 biff. Och nej, då reagerade de inte över att jag åt annat utan konstaterade bara att vi gillar olika grönsaker. Visst skulle jag kunna lägga lite alibi-pasta på min tallrik också om det var så. High score förresten i att Max smakade broccoli och Stella kronärtskockor. Även om hon spottade ut i ett papper vilket jag sa att hon fick om hon inte gillade. Det är ändå ett framsteg i den här familjen!

Hur bra är inte dessa? Jättegoda grönsaker som funkar till allt! Stekpanna i lite kokosfett, klart!

Read Full Post »

En bloggenkät – 20 frågor om bloggning

Jag fick en passning från Anneli för några dagar sedan och nu har jag tid att svara på denna roliga enkät. Idag trillade utmaningen även in från Hanna, som skriver jättefint om mig/bloggen. Stort tack Hanna och verkligen detsamma! Hanns blogg är en sådan som jag alltid väljer bland de absolut första när jag har olästa inlägg på Bloglovin, där jag samlar mina favoritbloggar.

1. Hur länge har du bloggat?
Jag började när Stella var några månader, så det är drygt 4 år. Utan längre uppehåll.

2. Vilken var den första blogg som du blev ”beroende av” (länka)?
Oj, jag minns verkligen inte. Bland storbloggar var Alex Schulman tidigt en stor favorit, och bland de personliga var det tidigt Sandra (som numera bloggar under lösen).

3. Favoritblogg?
Väldigt tight mellan Lofsan och Träningsglädje som båda inspirerar så kraftigt men på lite olika sätt, men får jag bara svara en så blir det nog ändå Lofsan då hon är lite mer personlig vilket jag gillar.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem(länka till ditt första inlägg)?
Jag fattar att jag började med just något sådant. Gripet ur luftet, bara det jag tänkte på närmast – men helt enkelt någon rolig händelse jag ville spara till framtiden. Och visst skrattar jag nu åt kusin Arvids spekulerande…

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Kanske ett 30-tal, inte så många dagligen dock.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Personliga/dagboksbloggar tilltalar mig absolut mest, så de flesta är blandningar – privata med något fokus. Oftast träning (träning-mammabloggar), lite inredning, lite resor, lite mode.

7. Nämn en bloggare (länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Det är ju väldigt roligt för jag kan nästan inte svara. Jag har gått igenom min lista och alla har rätt många likheter med mig. I karriärval, skede i livet, ideologier osv. Seriöst, jag fick en liten aha-upplevelse nu, speglar min blogglista helt enkelt en massa sidor hos mig själv? Förmodligen.
Jag svarar Starwoman, för att hon har en jättebra blogg men är sådär yt-perfekt som jag inte alls har något behov av. Dvs i form av att allt som visas är vitt och rent och har en blänkande polish. Jag äter liksom lördagsgodiset direkt ur påsen, inte ett par praliner från en vit skål. Stor skillnad, liksom. Huge.

8. Nämn en bloggare (länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Att ha oläst inlägg hos Alfva, det är liksom lyx. Fast väldigt lik? Hm. På många sätt, men kanske ganska olik på många sätt också. Förutom Hanna som jag redan nämnt ovan så känner jag att Annika nog verkar väldigt lik mig på många sätt, och oj vilken mysig blogg hon har. (Det finsn en anledning att jag länkar till dem så ofta)
Men hallå, jag är sämst på att svara med bara ett svar?!

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De tycker det är kul – jag har i princip bara hört positivt om det (förutom några ”hur orkar du?”). Henke älskar att läsa inläggen och brukar liksom suga lite på karamellen och läsa dem på väg hem från jobbet när han har lite mer tid och så. Ibland klagar han dock på tidsåtgången (men det är egentligen oftast till annat än bloggen) men sen kommenterar han så fort jag inte uppdaterat och saknar inlägg.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja, absolut. Det känner jag mig så säker på som jag kan bli utan att ha frågat särskilt många.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Ja, det tycker jag. Jag övar mycket på att våga tycka mer, jag vill våga vara mer ärlig och tycka personligen också så det är bra träning liksom. Gällande mitt privata och min omgivning så är jag enormt medveten om vad jag skriver och inte. Jag kan stå för allt. Skriver aldrig uttömmande om vänner (som inte godkänt),  nämer få med namn, blurrar bilder, och framför allt skriver jag inte alls mycket om jobbet mer än generella karriärsfunderingar.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför?
Se ovan.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Oj. Jag tror inte att någon tror mig om jag säger noll. Fast, jag drar ärligt talat oftare ner på mina positiva ordalag än tvärtom. Jag är glad som person, så bara är det. Och bloggen är mitt ställe där jag fokuserar på det bra. ”Då skulle jag ha fattat hur bra jag hade det”, är de sista ord jag vill uttala. Jag lever i nuet, jag fokuserar på det bra (men nämner såklart även sådant som är jobbigt). Jag behöver inte bekräftelse från andra, jag behöver bekräftelse från mig själv.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja absolut. De som är personliga får man ofta en känsla för – och den kan nog sällan missvissa helt.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Ja, det har jag, ganska många. Jätteroligt, en väldigt positiv effekt av bloggande. Alla har varit väldigt nära det jag trott, får jag säga.

16. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Njae. Men det kan vara jobbigt att våga tycka. Jag vill vara alla till lags, men allra mest vill jag vara mig själv till lags och våga stå för mina åsikter. Så när jag skrivit något sådant kan jag få lite sug i magen när jag vet att det kan missförstås/ tas illa upp. Men jag har ännu inte ångrat det.

17. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Hur mycket information vill jag egentligen att ska finnas om mig och min familj på nätet? Jag vet ju att jag är noggrann med gränser, men kommer jag alltid tycka lika om dessa? Kommer mina barn göra det? Tänk om det någon gång skulle missbrukas rejält av någon?
Den typen av funderingar/oro.

18. Hur önskar du att din blogg utvecklas i framtiden?
Jag har haft flera tillfällen att ”växa” som blogg, t.ex när jag var tillfrågad om att vara med i Sickla köpcentrums mammasad (okej då, den kan jag ångra i efterhand även om jag sa nej pga att Max var nyfödd och vi har så mycket annat) och annat. Men jag vet inte, ibland tänker jag att jag borde höja ett snäpp (och tror att jag skulle kunna det), men oftast känner jag att jag inte har tid och jag gillar att bloggen ändå är kravlös.
Så nej, jag har ingen direkt plan framåt. Finare bilder vore något men det skulle innebära mer tid - och jag har inte den tiden.

19. Hur mycket betyder kommentarer och antalet läsare för dig?
Antal läsare mindre än kommentarer. Jag blir glad för varje kommentar, och statistiken har jag inte full koll på. Fast visst är det lite trist om statistiken går ner, och jag vet ju oftast att jag varit lite tråkigare då. Ibland skärper jag mig då, ibland inte.
Men alltså, ni som läser – jag gillar er SÅ mycket!

20. Nämn 5 bloggare(länka) som du vill ska svara på enkäten
Nu börjar de flesta redan ha svarat men Towis, Alfva, Emmy, Therese, Missagda, Linda och Jenny (alltså, jag kan inte räkna till fem). Och du som vill? Kommentera!

Read Full Post »

Bye bye Bajen

Jag är så otroligt uppretad idag. Igår gick ett utskick ut till mammorna (!) till pojkar födda -08, med inbjudan till Hammary fotbolls knatteverksamhet. Ja, pojkar. Enormt tydligt – pojkar, inte flickor. Flickor hänvisas till Hammary damfotboll, på vars hemsida det är svårt att hitta info om knatteverksamhet. Jo, men lagen börjar från ett år äldre.

Jag kan på inget som helst sätt förstå att barn som är 4 – ja 4!!! – år gamla ska delas upp. Att vår dotter exkluderas från en aktivitet enbart pga att hon är tjej. Det är helt sjukt.

Kan inte barn bara få vara barn? De har för sjutton knappt ens fattat att de är tjejer och killar ännu i den åldern. Eller jo, såklart, men i min dotters värld finns iallafall – tack och lov – ingen som helst tanke på att något är annorlunda mellan dem förutom just det de har mellan benen möjligen.
Men nu är det det. Hon är inte välkommen.

Jag antar att hon också kan sluta prata om det där med att gå med spelarna på plan som hon såg barn göra när hon var där förra året. Det går ju såklart bort, för hon kommer aldrig vara i Hammarbys barnverksamhet. Förlåt, nu sa jag fel igen, Hammarbys pojkverksamhet. Är hon förresten ens välkommen på läktaren? Är jag det?

Vi bor nära, Hammarby skulle kunna vara ett naturligt val för oss. Pappan har säsongskort sedan kanske 10 år. Men nej, Hammarby blir det aldrig för vår dotter, för hon får inte. Inte ens knatteverksamhet (uppdelning vid äldre åldrar är däremot en helt annan sak).

Och vet ni vad? Om två år när en inbjudan dimper ner i brevlådan till Max, som har den där snoppen mellan benen och således är välkommen – då kommer samma sak gälla för honom. Hammarby? Inte en chans!
Hoppas fler pojkföräldrar tänker samma sak, det uppmanar jag till. Välj klubbar med sundare syn på barn och dess idrott.

Den här tjejen ska inte spela fotboll i Hammarby. Tur att det finns andra, sundare klubbar och verksamheter. Tills vidare kör vi på Knatteskutt som vi är jättenöjda med.
(Jag gjorde förresten samma val men tvärtom när det var dags för gympa för Stella. Valde bort de som fokuserade på i princip bara tjejerna.)

För övrigt håller klubbar som Hammarby och andra på med elitsatsningar för yngre barn, och där är man otroligt fel ute. Läs Coltings otroligt bra inlägg om Barn och Elitidrott.
Tänk till.
Gör om, gör rätt.

Read Full Post »

Årskrönika 2012, del 2 – juli – december

Del 1, januari – juni här.

Juli
Månaden, och sommaren inleddes regnigt, oj så regnigt, och kyligt. I hela Sverige. Vi regnade bort på Dalecarlia Cup/i stugan i Dalarna och då rapporterna överallt visade lika illa flydde vi. Norwegian flög oss enormt spontant till Barcelona (där jag sprang mest varje dag), och där hyrde vi en lägenhet i El Borne och hade en grym vecka. Älska blandning av stad och strand! Med det kunde vi vara mer nöjda hemma när sommaren fortsatte vara lika blöt och klädeskrävande (med få men ack så härliga avbrott för mer sommarlika förutsättningar), i Halmstad, Stora Höga/Stenungsund, Köpenhamn, Dalarna, Småland (med grymma Astrid Lindgrens värld) – socialt och roligt just som vi vill ha det. Och på rull i en 5-6 veckor sådär. Jag körde intervaller och sprang i månens sken, bland annat.

Augusti
Jag gjorde innebandycomeback och tränade mycket (bra pass) rent allmänt, invigde nya löpar/cykelvagnen Croozer 2, testade GRIT Plyo, sprang Bellmanstafetten två gånger – båda gångerna en ”stabil” bit under 25 minuter, lagade och serverade en galet bra 6-rätters (!) rawfood-meny, och lyckades faktiskt hålla den sommarkänsla jag bestämt mig för hela månaden ut. Gjorde mycket roliga saker med fina barn och delade med mig lite extra av tankar om välgörenhet, fadderbarn, barncancerfonden och afrikanska kvinnokollektiv.

September
Sprang ett väldigt regnigt tjejmilen jag blev enormt nöjd med (51:50), funderade lite kring det där med måls vara och icke-vara, sprang Lidingö tjejlopp lite sådär spontant och blev nöjd med skön känsla och dryga 55 minuter, kom igång ordentligt med lunchträning med Henke och hans kompis varje fredag, hade alldeles för mycket på jobbet och tänkte mycket på min tillvaro som inte riktigt gick ihop. Åkte till Kos på en fantastisk konferens med de finaste av kollegor, men hade alldeles för mycket mental stress hela månaden.

Oktober
Tänkte liksom rätt mycket, sökte balans och sanning, blev peppad av Mia Törnblom och funderade ännu mer. Tränade styrka, och insåg att jag visst tänkt åka en tjejvasa också, köpte en kettelbell för att främja hemmaträning i period av svår tidsnöd, sprang utan måsten utan för njutning, kom på att Stella var grymmaste sällskapet på innebandymatcher och gjorde det lite till vår grej.
Fast främst. Hade en galet grym långweekend (!) i underbara Singapore med min älskade man. Åt god mat, sprang i den mest fantastiska av inramningar, upptäckte och upplevde Asien och drack drinkar på takbarer.

November
Sa upp mig från mitt älskade jobb, då den där balansen var svår men framför allt - en allt för lockande roll fanns att få.
Var på roligaste familjefesten , med vilken sjukstugan med facit i hand verkar ha inletts. Även om jag själv, egentligen, bevisligen (enligt Sophiahemmet) är väldigt frisk. Barnen fick en ljuvlig liten kusin, en efterlängtad göteborgstjej såg dagens ljus och vi fick träffa Stellas nästan namne som kom till världen med en hiskelig fart månaden innan.
Jag tränade yoga, löpning, explosiv styrka och afrikansk dans, körde lasergame och hot mojo, bland annat. Den där blandingen liksom. Bästa. Tyckte till om kroppsideal. Två gånger. Upplevde matporr på Ekstedt.

December
Tänkte tillbaka – mycket - på resan som inledde året, men välkomnade den rejäla vintern med öppna armar (om än väldigt sjuk). Snowracer! Längdskidor! Slalom (för mig och barn)! Njöt lucia i ett underbart Lindvallen, firade jul i Dalarna med mycket vintersport.
Fast var egentligen mest bara sjuk, och upplevde min sjukaste period som vuxen, längsta träningsuppehållet någonsin - även om sjukan var lindrig. Bihåleinflammation, ej övergående, penicillin, rejäl orkeslöshet. Bokade en online-PT och taggades rejält. Mot nystart. Fortsatt start.

Read Full Post »

En enkät, bara sådär

Jag hakar på en enkät jag sett hos Alfva och Towis.

Drömresa: Så otroligt svårt, det finns så mycket kvar att se. Helt klart att äkta Afrika ligger högt, inte minst kanske då det är lite ouppnåerligt – alla insisterar på att barn under 6 inte är någon hit på sådana resor (läs: med safari-inslag) så vi får vänta. Inkaleden och Sydamerika – länge – annars. Också en resa som får vänta tills barnen är vuxna (nej, de får inte följa med och nej, jag utsätter mig inte förrän de är stora). Bila genom USA, Sri Lanka, Madagaskar, Indien, Australiens västkust, Japan/Tokyo – ska jag fortsätta..?

Favoritsysselsättning: Äta god mat och dricka vin med vänner. Träna. Vara med familjen.

Hur många gånger går du in på Facebook per dag: Många. Säkert en gång varannan timme.

Vad önskar du dig i julklapp? (för sent). Vi har lagt ner individuella julklappar, annars hade jag önskat mig – näe jag vet inte. Kan köpa det själv.

Favoritmat på julbordet? Ägghalvor. Oj vad speciellt, va? Behövs ett julbord för det?

Drömyrke? Jag är i rätt område och följer både känsla och förnuft när jag funderar på min bana framåt. Det räcker så.

Favorittidning/magasin? Damernas värld och ful-kvällspostens fredagsbilagor.

Favoritplats i Sverige? Dalarna. Släktgården nära Gagnef. Bästa.

Thaimat, grekiskt, italienskt eller svensk husmanskost? Av de nämnda – thaimat. Inte tröttnat på långa vägar.

Favoritdesigner? Jag är inte så designig även om jag skulle vilja. Dagmar och Acne på andra. Marc Jacobs för accessoarer.

Vad gör dig lycklig en måndag? Att vardagen faktiskt är så himla bra. Jag trivs.

Vad driver dig att skriva blogg varje dag? Jag har i princip aldrig haft problem med motivationen att skriva (och har jag det så gör jag det helt enkelt inte, därav att jag inte aktivt försöker ”vara någon” i bloggvärlden, jag är min). Att skriva är min hobby och terapi, och att kunna titta tillbaks i bloggen och hjälpas att minnas – framför allt tiden med barnen och deras utveckling – är så otroligt kul. Tips och sånt är roligt och så är det mitt sätt att ge något till de som läser. Jag skulle skriva, men mindre, utan er.

Om du fick välja själv, vart skulle du då vilja bo? Jag älskar Asien och skulle gärna bo i t.ex Hong Kong eller Kuala Lumpur – om bara familj och vänner bodde där också. Eller Australien, Sydney eller Melbourne. I Europa måste ju typ runt Genevesjön vara optimalt. Fantastiskt vackert, härliga somrar och nära skidåkning på vintern.

Stadsbrutta eller lanttös? Helt klart stadsbrutta. Men det bor en liten minilantis i mig som jag gärna plockar fram med regelbundet intervall. Och sen stoppar tillbaks snabbt innan jag dör rastlöshetsdöden.

Vilken är din största tillgång enligt dig själv? Oj, vad svårt. Men ”streetsmart”-het och social kompetens har tagit mig långt. Ihop med rejäl målmedvetenhet och tävlingssinne. Nåt sånt.

Vilken är din största tillgång enligt andra tror du? Ännu svårare. Jag får ofta höra att jag sprider energi, men det där låter alltid så konstigt för mig.
Berätta du?

Favoritmat? På somrarna goda sallader och grillat – halloumi/lax/kött. Och så är jag fånigt svag för tacos.

Har du någon kändis du är inspirerad av? Räknas Lofsan som kändis numera? Haha. Annars – njae. Finns många som påverkar mig och får mig att tänka till, allt från Jenny Östergren till Lady Dahmer och så massa folk däremellan. Det är därför jag är så inne på sociala medier. Det upplyser mig. Och inspirerar mig också, således.

Tror du på tankens kraft? Ja, väldigt. Jag tror på väldigt mycket saker. Dock ej religion.

Vart vill du åka på semester nästa gång? Den igen. Nära i tid – massa skidor. Nästa långresa – Brasilien tror jag (nu när Afrika och Zanzibar går bort). Bokat är ju Nice också men så skulle jag vilja få in hus i Italien i sommar och kanske en New York-sväng också. Haha. Det tar aldrig slut.

Vad är lyx för dig? Att kunna resa mycket. Det stora. Sen är jag nog mästare i att hitta sånt jag uppskattar enormt i vardagen, riktiga lyxheter för mig. Jag hittar tillfällen jag ser på som lyx varje dag.

Abel Tasman, Nya Zeeland.

Sen tycker jag att det är roligare med direkta passningar än att haka om man vill (vilket man dock såklart ska göra, kommentera om du hänger på!) – så Anneli, Annika , Maria och Hanna - denna vore kul att läsa hos er!

Read Full Post »

Sociala medier, källkritik och rätten att tycka.

Jag är så galet trött på de oftast icke-så-genomtänkta kommentarerna som flödar i social media. På twitter, i FB-statusar. Och förresten, såklart kommer uttalanden och funderingar verbalt också. Även om folk generellt är lite sämre att tycka då, är det inte så? (jag är själv inget undantag, jag jobbar på det)
Jag tänker inte ge mig in på sakfrågan kring den senaste tidens debatter i det här inlägget, för det finns det så många som gjort bättre än mig redan (se länk nedan) – men jag tänker lyfta en annan del av problemet. Den med källkritiken, hur man bildar sig en uppfattning.

Jag minns när ett ljus gick upp för mig gällande det här med att kritiskt granska information. Jag var kanske sen, men den riktiga poletten trillade ner – jag lärde mig det ordentligt – när jag pluggade på universitetet. Granska alltid källor. Ifrågasätt, ta reda på information, skapa en sann bild av ett område. Inte minst om källan heter kvällspress (den senare var inte ens en godkänd källa i uppsatserna, vill jag minnas).

Jag tror det där med källkritik tappats lite på vägen. Man läser något om en gammal favoritseriefigur som kritiseras, ett luciatåg där traditionen verkar ifrågasättas. Man upprörs. Man tänker, men kanske inte efter egentligen – för man kollar inte mer information än den lilla man fått. Den räcker liksom till att bilda en snabb uppfattning.

Vissa kanske gör en googling och konstaterar att en feltolkning skett på vägen. Eller gör den där ytterligare sökningen och får en annan sida av historien. Får ytterligare en nyans, ännu en tolkning.

Slutar, förhoppningsvis, rapa ogenomtänktheter i Facebook-flöden. Det är okej såklart att tycka olika, att ibland tala såväl som skriva utan att tänka (vad tråkigt det vore annars) – men att tänka ett uns kritiskt ”kan det verkligen vara så?” är aldrig fel. Ta reda på fakta, framför allt om det man reagerar på får en att känna. Vi vill väl veta vad vi känner och varför, visst?

Det bästa inlägget jag läst i de debatter som pågått på senare tid är detta. Snälla, ge denna text 5 minuter, den är så otroligt viktig och bra.

Med det sagt, så menar jag att tyckande är enormt bra, men att vi alla måste lära oss att tolka den information vi får från så många håll nuförtiden, i den betydligt större spelplan av information som finns mycket genom exempelvis sociala medier. Man får feltolka, men det kan vara farligt – och vi behöver alla anpassa oss till den verklighet vi har idag informationsmässigt.

När jag ändå håller på, så ger jag en passning till. Nej, ni får nog ingen iPad genom att göra en ”like” på en status, vi vet att ni älskar era barn mest av allt i hela världen utan att ni gör ”like” på ett kedjebrev som genom det sprids vidare och såklart är alla emot hustrumisshandel utan att visa det med en ”like” vilket gör att mitt FB-flöde helt plötsligt pryds av fruktansvärda, misshandlade ansikten.

Tyck, gärna. Jättegärna. Men försök tycka om rätt saker, och lägg energin någonstans där den kommer till nytta.

Read Full Post »