Det kan ju aldrig vara fel att tänka några glada tankar innan läggdags. Jag tänker såhär.

Jag sneglade just lite på nyheterna, där en mamma berättade om sin jobbiga upplevelse med alla som påpekade att hon verkligen måste amma sitt barn. För att allt vad flaska innebär är dåligt för barnet på alla sätt och vis.
Vilket bullshit.

Funkar det inte bra så gör det inte. Varken mamma eller barn blir glad att att kämpa på i motlut hur länge som helst. Klart som attan att ersättning är ett fullgott alternativ. Jag tycker absolut man ska ge upp amningen och satsa på flaska om det känns rätt. Som förälder känner man garanterat det. Ett mätt barn är ett nöjt barn. Och är det något en nybliven mamma INTE behöver är det mer pekpinnar och förmaningar om vad som är bäst för ens barn. Det är allt man vill, så skuldbeläggning gör verkligen inte tillvaron bättre för någon. Kämpa ett tag, hjälp att komma igång med amningen javisst, men inte hysteri.

Med Stella fungerade amningen hur bra som helst från början, och det var jag tacksam för. Så bra så att vi ammade till hon var 11 månader. Ganska länge i min omgivning.

Jag tycker det smög sig in en hysteri åt andra hållet efter att hon passerade halvåret. Då frågade BVC-sköterskor såväl som andra om vad hon fick att äta i övrigt, och det var såååå viktigt med hela portioner hit och dit. Vid 9-10 månader var det okej att amma som avslutning av mål och mellanmål, men inte som huvudmål eller inledande någon gång på dagen, fick jag höra från många håll inklusive BVC’s. Jag struntade i det och ammade till förmiddags-mellis och ytterligare lite mer. Det kändes rätt, så då tror jag att det också var det. Hon gillade mat också, men vi båda föredrog amning hyfsat ofta.

Är det inte sjukt. Först ska det tjatas om att amma amma amma, och sen ska det tjatas om att sluta sluta sluta. Lite mindre förmaningar och omyndigförklarande hade helt klart varit på sin plats. Kanske lyssna lite mer på mamman (och pappan) och låta dessa lyssna mer på sina intuitioner. Det tror jag skulle bli överlägset bäst för alla.

Jag måste bara tipsa om den allra bästa leksaken av alla. Det är stapelklossar från Djeco. Stella fick dessa i ettårspresent, och har lekt med dem på olika sätt sedan dess. Hon staplar på höjden. Lägger lådorna i varandra, och man ser verkligen att hon får grepp om större och mindre genom detta. Hon tittar på två lådor samtidigt, och bedömer vilken som är störst och minst och bygger/lägger ihop utifrån detta. Kanon för utvecklingen.
Förutom detta så tittar hon på bilderna, pekar och berättar vad det är. Givetvis är det också olika färger, siffror och geometriska former på dem, så det finns mer att lära i takt med att hon blir äldre.

Jag kan verkligen varmt rekommendera den här toppenroliga och pedagogiska leksaken.

Jag har berättat lite om klossarna förut, men inte poängterat nog hur bra de är. Se fler bilder här.

Det var väl inte superharmoniskt hemma sen heller, det tog mig två timmar att få iväg sista jobbmailen som jag sprang ifrån i hämta-hetsen… Någon ”trasa” som man hört om är hon inte direkt när hon kommer från dagis, utan hon har rejält med energi i flera timmar till.  

Lite mysigt hade vi dock, då Stella visade upp hela sin sångrepertoar. Det är så gulligt när hon gör en massa rörelser som man verkligen SER att det är någon sång, men så vet jag inte vilken det är eftersom det är på dagis hon sjungit den.

Men iallafall så gillar hon ”Björnen sover”. Denna valde hon även som födelsedagssång åt mig igår, för hon behärskar den bättre än ”Ja må hon leva”.

Och Imse Vimse Spindel är ju alltid rolig.

Och för varje sång man sjungit så måste man ju tycka att man varit sååå duktig!

Idag fick jag ingen särskilt harmonisk hämtning av Stella. När jag kom in såg jag henne bakom en dörr med en liten kille, och i precis samma sekund som jag gick in hör jag henne vråla och sedan gråta hysteriskt. Fröken såg ingenting, hon var upptagen med något annat, men sa att de fajtats lite om någon leksak just innan.
Jag trodde att det var själva dramatiken i kombination med att jag just dök upp som gjorde att hon grät lite extra, men när vi kom ut i kapprummet såg jag några röda rivmärken som även börjat blöda lite under hennes ena öga. Så då trillade poletten ned. Stackars liten hade ju fått ont på riktigt efter C’s rivningar, och inte alls bara varit en liten drama queen.

Well, well, det där går ju över och är sånt som händer minst sagt. Jag hoppas bara att hennes insikt utfrån det blir att man inte ska göra illa andra för att det gör ju ont, snarare än att hon lägger rivningar till sin arsenal av fultricks – i nuläget mest bestående av puttar.

Som jag tidigare berättat så har ju Stella börjat strula rejält när hon ska somna för kvällen. Lägga själv med lite välling funkar inte längre, utan vi ska sitta bredvid hennes säng eller i allra värsta fall ligga bredvid henne i vår säng.
Inte ok.

Givetvis vet vi vad det beror på. Vi hade någon kväll då vi satt där av någon anledning, och sen var det några nätter i rad då vi flyttade över henne till oss på tidig morgon, istället för att ramsa henne till sömns igen i sin säng.

För att tala Anna Wahlgren-språk så har vi bekräftat henne farhågor/frågor gällande att hennes säng är en otrygg plats och fel att sova i. Såklart hon inte vill vara där själv då, utan hos oss. Detta samtidigt som hon kommit in i åldern då förtrots gör sitt intåg.
Det blev aldrig någon snabb rätsida på det heller, pga Thailandsresan och de många olika sovplatserna och kvällsrutinerna där.

Vi har helt klart lite att ta tag i här hemma. En minikur är absolut nödvändig, och nu måste vi bara lägga upp strategin och ha den helt klar för oss så vi agerar övertygande och konsekvent. Detta måste jag läsa på lite om. Helst skulle jag lägga in en tråd om Stella på Anna Wahlgrens forum, men jag känner lite att vi varit för långt ifrån hennes metod det senaste året i och med läggningen med välling osv, så vi hör inte riktigt hemma där. Men däremot blir det just där jag kommer söka svar på alla frågor, för dels är det forumet det enda där folk verkligen är trevliga och försöker hjälpa till, och dels är jag så övertygad om den metodens förträfflighet. I de andra föräldraforumen kastas bara skit åt höger och vänster och väldigt få ger råd utan att själva vilja slå sig för bröstet. Inte heller är skrikmetoder något för oss. Jag är så säker på att problemen uppkommit just pga det jag skriver ovan, så att låta henne själv ligga och skrika ger ju bara sömn pga uppgivenhet från henne, inte trygghet. Ej min tekopp.

Sen ett litet tillägg bara om att jag egentligen inte klagar, när Stella väl somnat efter läggningar på 5-60 minuter så sover hon hela natten och till 7-snåret på morgonen så den biten är vi väldigt glada och nöjda över.

Strategiinfo kommer…

Visst är det det denna söndagskväll. Vi har just käkat Wallenbergare med potatismos, rårörda lingon och ärtor. Mogen husmanskost, mycket gott. Och istället för att kolla på något skräp på TV så sitter jag och surfar barn-sömnstrategier.

Men nog är det inte helt konstigt, med tanke på att jag idag blivit ett år äldre. Blivit finfint firade under helgen, framför allt igår kväll med mor & far och bror med familj. Härliga presenter har jag fått också, som en ny plattång, vårkläder, restaurangbesök och tillskott till längskidspaketet jag pratat om i flera år nu. Klockrent!

Och i telefonen och på FB har gratulationerna trillat in. Varenda liten hälsning gör mig så glad.

Det är roligt att fylla år, även om kanske just åren inte känns sådär värst efterlängtade.

Jag känner mig nästan manad att skriva något om Birgitta Ohlssons ministerutnämning. Att hon får posten som EU-minister i sitt gravida tillstånd har verkligen skapat debatt. En månad efter tillträdet ska hennes barn födas, och hon förklarar sin förmåga att ta uppdraget med uttalandet ”min man är ingen dinosaurie”.

På ett sätt har hon så rätt. Varför förväntas kvinnorna absolut inte kunna återvända till jobbet snabbt, och sköta både jobb och barn? Papporna återvänder ju till sina jobb efter bara några dagar utan att några ögonbryn höjs. För att inte tala om när de kommer tillbaka efter pappaledigheter… De får nog inte frågan om de nu ska gå ned i tid det första de får höra när de är tillbaks, vilket är en otroligt vanlig fråga till återvändande mamman. Jag talar av egen erfarenhet. Mammor och pappor behandlas helt klart olika, i jobbavseende.

Man kan ha så många föreställningar innan man får barn om hur man ska göra med en massa saker. Och framför allt hur man ska kunna vara ifrån barnet. Lösningarna handlar ofta då om i teorin, och den får man ju alltid ihop. Dvs, Birgitta kommer lätt kunna lämna sitt barn med sin pappa, som kommer ta minst lika väl hand om det som hon själv. Det är inget problem. Vad man däremot aldrig kan föreställa sig är känslorna som kommer med barnets födelse. Nu talar jag om för mamman, för det är det enda jag egentligen kan säga mig ha erfarenhet av. Hur man slås knockout av känslorna, och bara vill vara med sitt barn. Hur alla instinkter bara skriker om att barnet ska vara hos mig, mig, mig och ingen annan (typ). För mig kändes det nästan som att vi fortfarande satt ihop jag och Stella, i lätt ett halvår efter födelsen. Lite för amningen såklart, då det var Stellas enda kanal till mat (hon vägrade flaska, även om jag gav mig iväg och lämnade henne utan alternativ), men framför allt för känslornas skull. Hon lämnade inte magen och fungerade som en egen person efteråt, utan var som i symbios med mig för en lång tid framöver.

Kanske kan man lägga band på de här känslorna. Men jag tror att man då säkert tränger undan känslor man faktiskt har. Att man går helt emot sina instinkter. Frågan är vad som händer när man släpper fram dem, om det så är på ett ensamt hotellrum medans man är mitt i karusellen, eller många år efteråt. Sörjer man då? Ångrar man sig? Känner man skuld? Jag vet inte, men jag tror inte man ska tro att det inte kommer att hända.

Att barnet kommer att klara sig är jag övertygad om. Men att det kommer kännas bra för Birgitta är jag desto mer skeptisk till. Det finns inget starkare band än det mellan en nyfödd bebis och dess mamma. Inget. Sorry, men pappan kommer i andra hand där.

Men visst är jag glad att Birgitta tar jobbet. Och jag hoppas att hennes ”moderna man” inte bara tar hand om ruljansen på hemmaplan utan också finns där för henne just där hon är. Följer efter i hennes fotspår, sitter utanför hennes mötesrum redo att lämna över barnet i samma stund som mötet ajourneras. Skriver hennes korrespondens medans hon sitter och dikterar innehållet med sitt barn vid bröstet. Backup, on-site, till 100%.
Då går det nog. Med hjälp av vilja, utan bekostnad av närhet och kärlek.
Och jag är rätt säker på att det är såhär Birgitta och hennes man resonerar snarare än att hon skulle lämna barn och make hemma för att lägga all sin tid och energi på sitt viktiga uppdrag. Jag menar, smart är ju just vad hon är, så nog tänker hon så också. Även om hon inte riktigt kan inse vad som händer i kroppen när man får barn. Det går inte att fatta innan. Likaså misstänker jag att hon gillar debatten, och lägger fram informationen något provokativt. Det kan jag bara le åt, och gilla.

För egen del finns det en sak i den här historien som jag ändå gläds åt helt och fullt och lite till. Och det är att hon faktiskt erbjöds jobbet trots de kringliggande faktorerna. Att ingen annan tog hennes beslut åt henne. Att man inte tog den bekväma vägen. För i samma stund sitter chefer i finansbranschen och IT-branschen för att nämna några och väljer män framför kvinnor baserat på eventuell framtida frånvaro. Det är fegt, inkompetent och bakåtsträvande. För att inte säga det rent ut – korkat.

Gör om gör rätt. Som regeringen, och kanske också Birgitta?

Efter dagens mycket fina skiddag åkte vi hem (till mina föräldrar alltså) och träffade en liten piggelin. Så vi (jag, H, Stella och Arvid) gick iväg till lilla lekparken med pulka, stjärtlappar och snöbräda.

Stella tyckte väl att det var sådär bara… Mycket snö, ej nedplattad (vart har alla barn som hängde på lilla kullen under min uppväxt tagit vägen? ) och allmänt bökigt var det tyckte hon. Kul visserligen att åka, men inte att stanna. Framför allt inte med ansiktet i snön. Undrar varför.

Men hon ska härdas. För snart ska skidorna på. Premiär nästa gång vi åker hem, dvs om två veckor. Hon fick iallafall testa pjäxor för första gången idag, och det var inga sura miner där. Bra!

Efter en tuff eftermiddag i snön gillade Stella att bada lite badkar med Arvid. Stora idolen. Sen tog mormor och morfar sig friheten att ge henne en hel strutglass. Jojo.
Gott värre var utlåtandet. Tur att det är lördag.

Ingen sol men väl perfekta minus 2. Hela 15 åk redan före tidig lunch (favorit i repris med gulaschsoppa&mellis). Härlig dag!

Lätt att vi ska göra allt för att göra Stella till ett friluftsbarn. Det måste vara en av de bästa gåvor man kan ge sitt barn, och det roligaste man kan göra tillsammans.
Just idag hänger hon med mormor dock, och kollar in när kusin Arvid är på hockeyträning.