Stella mådde inte dåligt något mer igår. SÅ skönt! Dock oerhört tråkigt att missa M’s 3-årskalas. Men ett kräkande barn chansar man inte med i en sån samling, direkt… 
Stella hade säkert älskat att röja med ett gäng 3-åringar på kalas. Själva hade vi gillat det också, och så hade jag velat se M i sin härliga outfit, bestående av bilelektrikerdräkt halva kalaset och tyllkjol och vingar andra halvan av kalaset. Snacka om en söt liten kille!

För övrigt är det väldigt konstigt att Stella blev åksjuk tycker jag, då hon åkt så mycket bil och så långt tidigare. Det har inte hänt mer än en gång, vilket var mer än ett halvår sedan. Något att äta i bilen rekommenderade en vän, så nästa gång vi ska åka snirkliga vägar – om det så är rallyvägar eller villakvarter – får vi se till att ta med oss lite nödproviant.

”Nattinatt och sov så gott” är vår godnatt-ramsa, och har varit sedan Stella var runt halvåret. Numera ramsar vi inte direkt, hon vet ju ändå vad som ska hända. ”Godnatt” säger vi innan hon lägger sig. ”Nu ska Stella sova”. Och så ramsar vi det sista vi gör, mer informativt.
”Heeejjååå”, säger Stella. Hon säger samma sak för Godnatt som Hejdå. Makes sense, framför allt kanske med tanke på att hon vinkar samtidigt. Det stämmer ju att vi försvinner för en stund…

I lördags natt när Stella sömnstrulade låg hon mellan oss och började med något nytt. ”Hejjåå, Tåååva!” ropade hon gång på gång. Är det vad man kallar en tvåordsmening? En otydlig sådan möjligen då orden sitter ihop, men ack så tydlig för oss.
Och dockan som hon fick i lördags ligger i en babylift och sover konstant. Stella kikar på dockan ibland och säger Ejjåå, Tååva. Sover och sover gör den, den där dockan.

Igår sa hon sin egna lilla ramsa både till lunch och kväll, och somnade utan problem båda gångerna, för hela långa nätter. Även ikväll gick läggningen bra. Kanske är sömnstruls-fasen redan över? Hoppas. Jag gillar Hejdå, Sova. Väldigt mycket.

Det syns inte men snöflingorna yr lite lätt i luften. Ett litet täcke som lyser upp får det gärna bli. Fast helst inte mer, för bara det här lilla har fått lokaltrafiken i Stockholm att dras med förseningar, och ordet ”kaos” och ”trafik” nämns redan i samma mening. Lite snö och stockholmare alltså. Suck. Ingen bra combo.
Dalkullan i mig himlar rejält med ögonen. Vinterdäck, stanna i tid, håll avstånd och gasa inte i kurvorna – hur svårt kan det bli?!

För övrigt är detta utsikten från min arbetsplats. Ni anar inte hur lyxigt det är för mig! På IT-sidan som jag är så är källarläge inget konstigt, och utsikt över kontorsghetton as good as it gets, typ. Jag uppskattar!

Såhär gör vi med små kräkbarn.

Ordentligt med badskum. Bort med kräkdoft. In med persikodoft. Resor bättre.

Alltså de där reserverna räcker ganska långt, det tycker jag. Likaså delar vi mycket på ansvaret. Vi söker ingen millimeterrättvisa, utan har snarare ambitionen att vi båda ska fungera, så det blir något mer pragmatiskt beroende på situation. Givetvis kan väl båda ibland känna att just man själv ”gör mest”, och i trötta sömntimmar kan det ge upphov till diskussion. Även om ingen av oss har rätt. Men känslan kan ju lätt vara sådan ibland, och framför allt när man är trött, eller blir väckt av Stella mitt i natten och just där och då börjar prata om vem som ska gå upp.

Man kan kanske tycka att vi bättre borde utnyttja helgerna till sömn. Fast vi fungerar ju inte riktigt så, jag och H. Helgerna är heliga, då umgås vi med varandra och vänner, och då får det bli sent fastän det kanske inte är det smartaste ur sömnsynpunkt. Det funkar ändå oftast, då Stella sover bra och rätt länge på morgonen, och vi hjälps åt på morgonen (tar halva var) och kan komplettera med en lunch-nap om det skulle behövas.

Men nu vette sjutton, för den sista veckan vet jag inte riktigt vad som hänt med vår duktiga sovare. Vid läggningarna har hon pratat (och stundtals protesterat) i över en halvtimme. Upp till en timme. Hon har vaknat ungefär varannan natt, och då haft svårt att somna om. Ibland har det tagit en timme. Och morgnarna har blivit tidigare, fast samtidigt så märks det tydligt att hon inte sovit klart – för hon vaknar och gråter och ropar istället för att snacka glatt och verka utsövd. Jag hoppas att det bara är en fas och att den snart är över.

Inatt avslutade vi julfestligheterna kl 02. Kl 03 vaknade Stella, var mer eller mindre vaken och låg mellan oss och härjade och pratade i en timme. Halv 7 vaknade hon. Då var vi INTE nöjda kan jag säga… Barn-TV sittandes melllan oss i sängen i en timme blev räddningen. Sen offrade H sig. Jag går ju ändå upp först med henne varje dag i veckan, var mitt argument… Jag vet inte om han tyckte att det var tillräckligt bra just då dock. 

Nu tar H – med all rätt – sig en eftermiddagsslummer, och Stella är duktigare än duktigast och leker själv helt nöjd så jag kan ändå ha det rätt soft. Hon verkar känna av vibbarna, kan man säga…

Här är Stella i bilen på väg hem från 3-årskalas. På kalaset var Stella i en halv sekund. Jag bar in Stella från bilen och ställde ned henne för att ta av overallen. Då känner jag hur mitt ben blir varmt. Stella spyr! Över mitt ben, ner i min stövel. Över dörrmattan. Just som flera andra kalasgäster kommer. Underbart.

Livet som småbarnsförälder, the uncut version. Inte så glamouröst.

Vi åker hem och bänkar oss i soffan (och drar igång tvättmaskinen) och hoppas att det var åksjuka som spökade och inget annat. Vi lär snart bli varse…

Stockholm.

På bilden Kungsträdgården, där isbanan nu är på plats.

När vi igår avrundade kvällen i Pianobaren på Grand fick vi bord på verandan, med utsikt över Stockholm Ström, med Gamla stan och slottet. Magiskt, även en kall och mörk decembernatt. Eller kanske framför allt då. Jag älskar Stockholm. Världens vackraste stad.

Igår hade jag och H en helt underbar kväll på stan. Stellas farmor och farfar var hemma med Stella. Det innebär även sovmorgon, då de sover hos oss.
Så imorse när Stella vaknade ovanligt tidigt - vid 6.30 – så borde man ju proppat i öronpropparna och vänt sig om och sovit vidare. Men en kväll (och dag) borta ifrån Stella ger ju abstinens bara det.

Så istället bar jag över henne till oss, för att hon skulle kunna sova vidare, och för att jag skulle få gosa lite. Knarka Stella. Och det var inte bara jag som hade en helt gosdos att ta igen och en översvämmande kärlekspott att ösa ur. Det var ömsesidigt. ”Mamma, mamma”, sa Stella och låg och klappade mig på kinden. Snurrade med mitt hår. Kröp så nära mig det bara gick och gosade in sig. Hon somnade inte, och inte jag heller. Men jag njöt. Trots fem timmars sömn ville jag inte somna, kände inget behov, för energin kom från Stella. Från kärleksförklaringar och känslor. Så kärleksfull hon är, så trygg. Finaste, fina lilla Stella.

Jag tror att det är nyckeln till att man klarar så lite sömn när man är förälder. Barnen själva ger tusenfalt mer än sömnminuter. Känslan av att älska helt fullkomligt och villkorslös, och att få det tillbaka. Det är svaret på mysteriet kring hur man klarar så mycket mindre sömn när man fått barn.  Så måste det vara.

Var det någon som fick njuta av sådant igår? Jag kan verkligen längta efter det – det måste ju vara det sötaste som finns! Troligtvis kommer jag stå och gråta mig igenom framträdandet, när den dagen kommer, vilket väl blir nästa år då. Förmodligen kommer Stella stå längst fram och sjunga så högt så inget annat barn hörs, haha. Undrar om jag gråter enbart av att jag är rörd då…

Jag har läst både på vänners FB och i bloggar att även pojkarna verkar vilja vara Lucia i år. Som en kompis skrev ”M var lucia med klänning och ljus på dagis idag. Han sa att tomten kommer på julafton så tomte ville han inte vara. Smart kille!”.
Jag älskar sånt. Underbara barn (och föräldrar). Så befriande!

När jag var liten så var jag rätt upp och ner i mitt bestämda humör. Mamma visste liksom aldrig i förhand vad som skulle gälla, och jag kunde ändra mig väldigt snabbt också. Så hon klädde alltid mig i tomtedress under lucialinnet, och sedan var det en överraskning när de väl dök upp på dagis. Oftast stod jag därframme som en liten tomte när de kom.
Det hände också att jag vägrade vara lucia bara för att alla andra var det, så jag körde tärn-stuket istället. Bestämt.
Undrar vad Stellas bestämda humör kommer ifrån? Min mamma får nog lära mig alla strategier under åren framöver…

Igår klädde vi granen. Lite tjuvstart kan tyckas, men vi åker ju till Thailand några dagar före julafton, så vi får frossa i julen såhär i förtid.

Stella gillade julmusik, och satte med största koncentration upp kulorna i granen. Mysigt värre.